Efterdyningar!

Jag gick faktiskt inte och lade mig när jag kom hem efter seminariet, utan jag packade min lilla väska, tog tåget till Sthlm och sedan bussen hem till mina föräldrar som bor i södra Sverige. Så fort jag hade satt mig på bussen och hälsat på en äldre damen som jag skulle sitta brevid så somnade jag. Utan att ens luta tillbaka sätet. Sov i nästan två och en halv timme, men vaknade mad jämna mellanrum av att det gjorde förjävligt ont i nacken... Och av att jag blev blöt på halsen, för jag dreglade något så otroligt, av någon anledning. Pinsamt. Mycket pinsamt. Men den lilla damen bredvid mig sade inget utan bara log som en sol varje gång jag vaknade. Jag kanske snarkade, vad vet jag? Stackars tant! Men sedan vaknade jag till och var trevlig och konverserade henne hela vägen hem, så då kompenserade jag på eventuellt snarkande och dregel...

Det blev ju rätt så sent i går kväll och det var väldigt länge sedan sen jag somnad så fort när jag lade mig! Sov som en klubbad säl och stängde på något sätt av klockan i morse. Inte för att jag behövde gå upp alltför tidigt, men jag tänkte att det skulle ju vara onödigt att vända på dygnet helt. Dock blev jag väckt av telefonen vid tjugo över tio och tur var väl det, jag var i princip medvetslös då...Det hade känts onödigt att slänga bort förmiddagen helt och hållet!

Har varit ute och traskat i vårsolen och njutit av sol, av att snön är helt borta och alla vår tecken som inte synts till i Uppsala! Bland annat så såg jag skillor och blåsippor! Älskar blåsippor! Det kändes väldigt vårigt, med en hel del folk som var ute och fixade i sina trädgårdar, krattade och brände löv och var igång. Det var verkligen härligt att bara vara ute och inte ha några förpliktelser, i alla fall inte just där och då! Men jag kanske borde gräva upp rabatten om det blir fin väder i morgon...

När man är ute och promenerar på mindre orter så träffar man genast en massa människor som man känner, vilket i dag kändes alldeles underbart. Träffade och hälsade på en massa människor som jag inte sett på evigheter. Samtidigt så kände jag bara att jag var glad att jag inte bor här året runt. Varje steg man tar är ju iaktaget av någon, någon vet alltid vad man har gjort och någon har alltid en åsikt. Visserligen kan det kännas väldigt tryggt ibland och ibland behöver jag den känslan, men i längden...Man måste få vara anonym i bland! Men för tillfället så skall jag njuta av att alla som ser mig vet vad jag heter och känner mina föräldrar och eventuellt namnet på min katt!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0