Skall jag förklara, Linda Skugge?

På sista tiden har Linda, som jag faktiskt egentligen gillar, vräkt ur sig en massa hätska saker som jag inte kan undgå att höja ögonbrynet åt. Ilsket morrar hon åt pensionärer som åker på vinresor, vägrar spara på hög till barnbarnen och åt kvinnor över fyrtio som går i jeans och linne och försöker bejaka livet genom att dricka ett glas vin. Hon hävdar att det är rent förskräckligt att alla bara förhäver sig, unnar sig, försöker njuta av livet och slösar bort sina pengar.

Linda, så här är det - livet är pissigt, orättvist, jobbigt och alldeles överväldigande. För alla. Och ibland måste man anstränga sig jävligt mycket för att det skall bli uthärdligt. Om man aldrig får känna att man har något att se fram emot, hur skall man då orka? Om man alltid skall spara till någon annan (även om det är ens egna barn) och aldrig kunna satsa på sig själv? Aldrig kunna bara slappna av, på vilket sätt som man nu än väljer. För det är faktiskt det som 'ta ett glas vin' handlar om. Att slappna av och få släppa taget om tillvaron en liten stund. Dricka ett glas vin tar ju inte så lång tid, en 25-30 minuter och det behöver väl ändå en normal människa med jämna mellanrum? Eller skall man ständigt bibehålla sin stenhårda koll på tillvaron? Aldrig för ett ögonblick släppa taget?

Man behöver faktiskt inte ens dricka vin, om det nu är just det som du stör dig på. Att alla verkar pimpla vin i tid och otid. Det är okej att dissa vinet, om man inte tycker om effekterna som de har. Men att dissa hela 'ta-vara-på-sig-själv-och-njuta-av-livet'-grejen, det förstår jag inte alls. Hur skall man annars överleva? Hur skall man orka vardagen om man aldrig ger sig själv en dos av det som för ens motor att fungera?

Och vad är det för fel med att äldre människor lever upp sina pengar? Skall människor över 50 sluta konsumera allt 'onödigt', bara spara till sina eftelevande och inte satsa alls på sig själv? Fy fasiken vilken pissig ålderdom man skulle få. Jag uppmuntar mina gamla föräldrar att leva ut så mycket de bara kan, de lever bara en gång och jag föredrar verkligen att i efterhand veta att de har haft en härlig ålderdom än att casha in en fet hög med pengar. Som de har snålat och sparat ihop. Jag nekar inte till att jag välkomnar deras ekonomiska hjälp när jag behöver den, så länge det inte inkräktar på det liv som de vill leva.  Klart att jag vill att mina barn skall få det stöd de behöver i livet, även ekonomiskt, men det behöver faktiskt inte vara svart eller vitt. Saker och ting går att kombinera. Blir mina föräldrar lyckliga av att åka på vinresa, så tycker jag att de skall göra det.

Men jag kan inte låta bli att undra vad det är som egentligen stör dig, vad det är som gör att du får sådana oerhörda avesioner mot människor som prioriterar sig själva och bara slappnar av.  Är det känslan av att bara släppa taget en liten stund som ter sig så oerhört skrämmande för dig?  Är det det som egentligen irriterar? Det är klart att det kan te sig skrämmande om man aldrig gör det, men i längden vinner man på det. Bland annat så slipper man hjärtattack när allt som är jobbigt, skitigt och smutsigt hopar sig. För det gör det! För oss alla, förr eller senare. Och då behöver man sin inre styrka att samla ihop och ge ifrån sig ett jävla anamma! Annars är risken överhängande att man stannar i sängen, med täcket över huvudet och vägrar se livet i vitögat. Och det vore ju onekligen ganska så olägligt i längden...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0