En Tjejmil senare!
Det gick! Det gick faktiskt jäkligt bra! Måste erkänna att jag är såå jäkla nöjd! Jag sprang hela vägen runt, vilket jag definitivt inte hade trott att jag skulle orka! Stannade bara till vid vätskekontrollen vid 6,5 km ytterst snabbt för att få något att dricka. Det stoppet sved som fasiken i benen en bra stund efteråt.. Det kändes som om musklerna helt plötsligt insåg att de kunde stanna om de ville - och det ville de jääävligt gärna! Så det var bara att kämpa vidare i en lite kortare takt ett tag, tills de insett att de inte alls kunde få stanna! ...eller gå heller, för den delen!
Jag startade med tidtagning och jag blev glatt överraskad - 1h och 14 min. Sprang ju Vårruset på strax under 38 min, så det kändes som en seger. Det är första gången i mitt liv som jag springer en hel mil utan att gå och det känns som om jag har vunnit högsta vinsten! Att det dessutom gick, trots att jag bara har sprungit två längre runder (ca 5 km) under hela sommaren.... Rent jävla envishet! Och så lite av den grundträning som jag kom igång med i våras, det måste vara något av den som ligger kvar!
Men den andra kilometern var det första hindret - jag kände mig så otroligt trött, som om jag ahde sprungit fem! Då tänkte jag att det absolut inte skulle gå! Men det gick ju! Min kompis, som i våras kläckte ur sig att 'JAG tränar aldrig mer än 5 km inför lopp på en mil, sedan tar ju segerinstinkten över!' kanske har lite rätt i alla fall - jag trodde ju inte att jag ägde en sådan instinkt! ...men det kanske jag gör!
Sista kilometern var dock ändå värst! Av någon anledning så gick det bara mer och mer trögt och hela mitt väsen ville bara stanna. Skita i att det bara var en liiiten bit kvar, helst sätta mig ner också! Men det gjorde jag som tur inte, utan fortsatte och segade mig i mål. Vilken vinst för mig!
Men nu har jag faktiskt djävulusiskt ont i knäna. Jag brukar aldrig få ont i knäna! Inte ens när jag springer på asfalt de få gånger som jag tränar ute. Men nu ömmar jag något ordentligt och har smörjt in mig två gånger med kylbalsamet som delades ut vid nummerlappsutdelningen. Gör otroligt ont i alla fall, så jag måste vara lite försiktig i fortsättningen. Det kan ju bli allvarligt i framtiden! Men jag var ju stel redan i går, efter ha tillbringat hela dagen i bussen, det brukar jag inte bli. Det är lite penibelt, det här med knäna - jag är sådan att jag alltid sitter i ställningar som gör att knäna måste vara böjda - jag tycker att det är bekvämast så. Jag till och med sover med börjda knän. Antar att jag borde försöka sluta med sådant nu.... Vill ju inte få skador och med för livet! Mina knän skall hålla i minst en sjuttio år till, tack!
Jag kommer onekligen att sova som en stock i natt! Trots att knäna måste vara raka!
Jag startade med tidtagning och jag blev glatt överraskad - 1h och 14 min. Sprang ju Vårruset på strax under 38 min, så det kändes som en seger. Det är första gången i mitt liv som jag springer en hel mil utan att gå och det känns som om jag har vunnit högsta vinsten! Att det dessutom gick, trots att jag bara har sprungit två längre runder (ca 5 km) under hela sommaren.... Rent jävla envishet! Och så lite av den grundträning som jag kom igång med i våras, det måste vara något av den som ligger kvar!
Men den andra kilometern var det första hindret - jag kände mig så otroligt trött, som om jag ahde sprungit fem! Då tänkte jag att det absolut inte skulle gå! Men det gick ju! Min kompis, som i våras kläckte ur sig att 'JAG tränar aldrig mer än 5 km inför lopp på en mil, sedan tar ju segerinstinkten över!' kanske har lite rätt i alla fall - jag trodde ju inte att jag ägde en sådan instinkt! ...men det kanske jag gör!
Sista kilometern var dock ändå värst! Av någon anledning så gick det bara mer och mer trögt och hela mitt väsen ville bara stanna. Skita i att det bara var en liiiten bit kvar, helst sätta mig ner också! Men det gjorde jag som tur inte, utan fortsatte och segade mig i mål. Vilken vinst för mig!
Men nu har jag faktiskt djävulusiskt ont i knäna. Jag brukar aldrig få ont i knäna! Inte ens när jag springer på asfalt de få gånger som jag tränar ute. Men nu ömmar jag något ordentligt och har smörjt in mig två gånger med kylbalsamet som delades ut vid nummerlappsutdelningen. Gör otroligt ont i alla fall, så jag måste vara lite försiktig i fortsättningen. Det kan ju bli allvarligt i framtiden! Men jag var ju stel redan i går, efter ha tillbringat hela dagen i bussen, det brukar jag inte bli. Det är lite penibelt, det här med knäna - jag är sådan att jag alltid sitter i ställningar som gör att knäna måste vara böjda - jag tycker att det är bekvämast så. Jag till och med sover med börjda knän. Antar att jag borde försöka sluta med sådant nu.... Vill ju inte få skador och med för livet! Mina knän skall hålla i minst en sjuttio år till, tack!
Jag kommer onekligen att sova som en stock i natt! Trots att knäna måste vara raka!
Kommentarer
Postat av: carina
ja absolut så kändes det jätte bra när man väl kom in på sista km och in i målfållan. det var grymt skönt.
jag och dem två jag sprang med är nu inne på att anmäla oss till Lidingö Tjejlopp som går av stapeln den 24 sept. vi har fått smak på det här med tjejlopp. :)
Postat av: Junitjej
Grattis till den tiden! Kanonbra!
Trackback
