Lilla Spöket

...speciellt när det är en fruktansvärt sorglig (för jag tror att man kan se dem som mer eller mindre sorgliga, beroende på vem det är som begravs) och man inte vet vad man skall säga för att om möjligt kunna beklaga sorgen. Vad säger man? Finns det något man kan säga? Och hur skall man kontrollera sina känslor? Borde man överhuvudtaget kontrollera sina känslor? Inte ens på begravningar? Frågorna är många...

Jag beklagade sorgen, åt min smörgåstårta, funderade över hur tillfälligt livet egentligen är, pratade med en hel del människor som jag tycker mycket om och som jag träffar alldeles för sällan. Sedan klev jag ut i solen och begav mig hem igen.

I dag ringde min kusin och berättade att en av hennes gamla klasskompisar hade dött av en brusten blodåder i hjärnan. Pang bom. Inte ens tjugofem år gammal. Jag tror att jag mår lite illa. Allt är så tillfälligt...

Snart skall jag få sitta hemma hos mina föräldrar och klappa min katt och njuta av livet. När jag har klarat av alla rester som jag har av den här terminen, då är jag ledig på riktigt. Men jag skall klappa katten i solen en bra stund innan dess, så att jag kommer ihåg att även mitt liv är tillfälligt och att jag borde vara snällare mot dem jag älskar och som älskar mig, för det är jag inte alltid.

Måste tänka lite på annat, för det här kan jag inte tänka på alltför länge till. Då gräver jag mitt eget lilla svarta hål.