Lilla Spöket

Varit på bio i dag och sett X-Men The Last Stand.
Jag är en sucker för X-Men och jag tyckte att den var kanon! Bättre än förra, till och med, och den var jag riktigt förtjust i. Den gjorde mig bara så otroligt glad och dessutom bitvis väldigt ledsen.

Av olika anledningar så kan jag bli otroligt emotionell när jag ser på TV eller film. Det svider i ögonen när nyheterna visas, när vissa Reality Shows visas och väldigt ofta när jag tittar på film. Och det kan var väldigt olika vad det är som berör.  Jag grät hysteriskt när jag såg The Magdalen Sisters, grät lungt och behärskat framför Cyrano de Bergerac, men fick enbart ont i magen av Boys Don't Cry. Smetiga filmer lämnar mig ibland helt oberörd, men ibland kan de få oanade konsekvenser. Oftast kan oväntade scener i oväntade filmer ställa till en jäklans massa trubbel. En tjej som gråter till T2, vem undrar inte lite...

X-Men fick mig att gråta. Jag skyller lite på att jag lider lite av post-stress. Eller fortfarande pågående stress, kan man väl säga - inget funkar riktigt som det skall med studierna just nu, känns det som i alla fall... Fast egentligen så är det ju bara så att jag är väldigt emotionell. I alla fall ibland. Har varit på flera begravningar utan att fälla en tår, men gråtit hulkande framför någon halvtaskig film frampå småtimmarna. Det ena tar väl ut det andra, kan jag tänka mig...

Så under några scener så svämmade det över. Vid flera tillfällen. Så jävla fel saker och ting kan bli ibland... Så jävla orättvist! ...och den var maffig, oerhört maffig! Och slutscenen (jag tänker inte avslöja något, det finns väl en jäklans massa människor som inte har hunnit se den ännu), den sista, sista, sista scenen! Jag bara jublade! Det är preciiis så det skall sluta...!!