DN och Ebba von Sydow
Jag har inte alltid varit så förtjust i Ebba. Tidvis har jag faktiskt tyckt direkt illa om hennes spalter och det rosa, glittrande, fluffiga moln som är hennes signatur. Nu för tiden tycker jag faktiskt att hon är rätt kul att läsa, köper till och med Veckorevyn ibland, trots att jag under min tonårstid hyste ett grovt förakt för tidningen och allt vad den stod för. Jag har blivit allt mer tolerant med åren, inte lika fördömmande. Mer medveten om vad som påverkar mig som person och på vilket sätt medierelaterade influenser påverkar mig. På gott och ont. Skulle jag gå ut och köpa en blus för att jag har sett den i ett modereportage så är jag oftast medveten om det, och vissa delar av mig själv hånskrattar för att jag är så fruktansvärt lättlurad, att jag köper den bild som branchen pumpar ut. Andra delar av mig uppmuntrar mig att sluta tänka så mycket, att bara 'go with the flow' och anpassa mig lite. För det är ju faktiskt till stor del det det handlar om. Jag orkar inte alltid att anstränga mig till den grad som jag kan tycka att jag borde. Även det på gott och ont.
I dagens DN finns en recencion av Ebbas nya bok, 'Ebbas stil'. Jag har inte läst den, även om jag ahr funderat på att köpa den och se vad som egentligen står däri. DN:s recencent är faktiskt inte alltför positivt inställd till den, men det var inte det som fångade mig över mina frukostägg. Det var en av formuleringarna i texten som verkligen fick mig att fastna.
'Har man den minsta lilla fallenhet för att tro att ett nytt rosa läppstift kommer att göra en till en lyckligare människa är det lätt att bli förförd.' skriver Jenny Aschenberenner.
Tyvärr tillhör jag nu för tiden den grupp av människor som Jenny refererar till. Förr om åren spelade sådana saker betydligt mindre roll för mig. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det gör jag nu. Väldigt mycket, till och med. Jag känneribland en oerhörd glädje av att köpa ett nytt plagg, göra ett fynd, känna 'on top of the World'-känslan. Har jag pengar på kortet så är 'Shop til' you drop' en fras som förföljer mig när ger mig ut på jakt. Visserligen inom rimmliga gränser, min ekonomi är väldigt begränsad och oftast brukar jag lyckas pricka in gränsen med en precision som skulle göra en konståkerska grön av avundsjuka.
Helt plöstligt kändes inte mina ägg så goda som jag hade tänkt mig dem. Det som gjorde dem ännu mindre välsmakande var det faktum att jag faktiskt, till stor del är fullt medveten om det här. Jag vet att det är lättare för mig att ta en sväng på stan, webbshoppa eller drömma mig bort att jag levde livet som Veronica Lodge, än att ta tag i det som ibland trycker ner mig i små svarta hål.
Men så länge som jag är medveten, är det då ett sådant stort problem? Så länge jag lyckas hålla shoppingbegäret på en rimlig nivå? Klart att det är om det i slutändan skulle visa sig att jag blivit emotionellt handikappad, omvetveten om mitt så kallade själsliv och totalt omvedveten om att jag faktiskt shoppar bort en del av det onda, så skulle detkännas betydligt sämre. Samtidigt som jag njuter av det. Något så enormt. Och jag har inga som helst planer på att förändra den situationen. I alla fall så länge som det håller sig inom rimliga gränser. För så länge som jag med jämna mellanrum slåss med mina små demoner, min existensiella ångest som ibland blossar upp till oberäkneliga proportioner, så kan jag tycka att jag förtjänar lite rosa läppglans i lband, som plåster på såren och som pepp , så att jag orkar fortsätta kampen.
I dagens DN finns en recencion av Ebbas nya bok, 'Ebbas stil'. Jag har inte läst den, även om jag ahr funderat på att köpa den och se vad som egentligen står däri. DN:s recencent är faktiskt inte alltför positivt inställd till den, men det var inte det som fångade mig över mina frukostägg. Det var en av formuleringarna i texten som verkligen fick mig att fastna.
'Har man den minsta lilla fallenhet för att tro att ett nytt rosa läppstift kommer att göra en till en lyckligare människa är det lätt att bli förförd.' skriver Jenny Aschenberenner.
Tyvärr tillhör jag nu för tiden den grupp av människor som Jenny refererar till. Förr om åren spelade sådana saker betydligt mindre roll för mig. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det gör jag nu. Väldigt mycket, till och med. Jag känneribland en oerhörd glädje av att köpa ett nytt plagg, göra ett fynd, känna 'on top of the World'-känslan. Har jag pengar på kortet så är 'Shop til' you drop' en fras som förföljer mig när ger mig ut på jakt. Visserligen inom rimmliga gränser, min ekonomi är väldigt begränsad och oftast brukar jag lyckas pricka in gränsen med en precision som skulle göra en konståkerska grön av avundsjuka.
Helt plöstligt kändes inte mina ägg så goda som jag hade tänkt mig dem. Det som gjorde dem ännu mindre välsmakande var det faktum att jag faktiskt, till stor del är fullt medveten om det här. Jag vet att det är lättare för mig att ta en sväng på stan, webbshoppa eller drömma mig bort att jag levde livet som Veronica Lodge, än att ta tag i det som ibland trycker ner mig i små svarta hål.
Men så länge som jag är medveten, är det då ett sådant stort problem? Så länge jag lyckas hålla shoppingbegäret på en rimlig nivå? Klart att det är om det i slutändan skulle visa sig att jag blivit emotionellt handikappad, omvetveten om mitt så kallade själsliv och totalt omvedveten om att jag faktiskt shoppar bort en del av det onda, så skulle detkännas betydligt sämre. Samtidigt som jag njuter av det. Något så enormt. Och jag har inga som helst planer på att förändra den situationen. I alla fall så länge som det håller sig inom rimliga gränser. För så länge som jag med jämna mellanrum slåss med mina små demoner, min existensiella ångest som ibland blossar upp till oberäkneliga proportioner, så kan jag tycka att jag förtjänar lite rosa läppglans i lband, som plåster på såren och som pepp , så att jag orkar fortsätta kampen.
Kommentarer
Trackback
