Blackout!
Jaha, det var det seminariet. Jag får väl säga till mitt försvar att det kunde varit värre. Fast inte mycket värre, helt ärligt.... Jag och min seminariepartner inledde hela seminariet med vår presentation. Jag inledde vår presentation. Jag drabbades av något som jag hittils varit förskonad från - jag fick en blackout!
Rodnade, skakade, stammade och tappade bort mig. Tappade bort mig såpass mycket i texten att jag upprepade samma ord inst fem gånger, kanske till och med tio, jag minns inte, det är liksom en mörk fläck i mitt minne just där. En av examinatorerna satt snett framför mig och hon nickade uppmuntrande hela tiden, vilket kändes rätt skönt - hade hon bara stirrat iskallt på mig så som en del lärare gör, då hade jag nog inte kommit längre alls. Stannat kvar på samma ord och upprepat det tills någon hade gett mig en örfil. Hade något frågat mig just då var vi hade skrivit PM om så hade jag förmodligen inte kunnat svara på det. Hade nog inte ens kunnat dra mig till minnes att vi skrivit ett PM. Jag vill sjunka genom jorden och stanna där! Och Aldrig komma tillbaka!
Sedan släppte det långsamt, för att sedan släppa fortare och fortare. Sedan släppt det nästan helt. Och då gick det fort! Sedan, när det blev dags för diskussioner så var det inga problem alls längre, jag hade massor av inlägg i alla diskussionerna som hölls. Men jag kände ändå att jag hade gjort bort mig en hel del. Kände mig dum och dåligt påläst, vilket kändes ännu konstigare - för just det stycke som jag skulle redovisa hade jag ju läst på som fasiken!
Usch, det var verkligen otäckt! Blä, jag kommer att vara sjukt nervös inför nästa presentation....
Rodnade, skakade, stammade och tappade bort mig. Tappade bort mig såpass mycket i texten att jag upprepade samma ord inst fem gånger, kanske till och med tio, jag minns inte, det är liksom en mörk fläck i mitt minne just där. En av examinatorerna satt snett framför mig och hon nickade uppmuntrande hela tiden, vilket kändes rätt skönt - hade hon bara stirrat iskallt på mig så som en del lärare gör, då hade jag nog inte kommit längre alls. Stannat kvar på samma ord och upprepat det tills någon hade gett mig en örfil. Hade något frågat mig just då var vi hade skrivit PM om så hade jag förmodligen inte kunnat svara på det. Hade nog inte ens kunnat dra mig till minnes att vi skrivit ett PM. Jag vill sjunka genom jorden och stanna där! Och Aldrig komma tillbaka!
Sedan släppte det långsamt, för att sedan släppa fortare och fortare. Sedan släppt det nästan helt. Och då gick det fort! Sedan, när det blev dags för diskussioner så var det inga problem alls längre, jag hade massor av inlägg i alla diskussionerna som hölls. Men jag kände ändå att jag hade gjort bort mig en hel del. Kände mig dum och dåligt påläst, vilket kändes ännu konstigare - för just det stycke som jag skulle redovisa hade jag ju läst på som fasiken!
Usch, det var verkligen otäckt! Blä, jag kommer att vara sjukt nervös inför nästa presentation....
Kommentarer
Trackback
