Inrutat!

Det här är hemskt, faktiskt. Jag har fallit i gropen som jag lovade mig att aldrig hamna i. I alla fall inte vid den här åldern. Jag sitter i Gropen "falla-ihop-i-ett-livlöst-litet-stycke-så-fort-jag kommer-innanför-dörren". Fy Fan. Med stora F.

Det jag egentligen gör om dagarna är att gå upp tidigt, göra mig i ordning efligt en strikt ordnad rutin, åka till jobbet, jobba glatt samtidigt som jag dricker te fram till lunch, sedan fortsätta i förhoppningsvis samma tempo som jag gjort under förmiddagen. Eventuellt lite långsammare eftersom jag förhoppningsvis har hunnit jobba undan lite av det ansvar som lligger på mina axlar. Sedan brukar jag gå från jobbet, vanligtvis fortfarande rejält pigg, prommenera till min cykel och cykla hem, men huvudet fullt av planer inför kvällen.

Precis där händer det något. Jag misstänker att det är på den sista rakan hem. Luften liksom börjar sippra ut. När jag kommer innanför dörren så är nästan inget som jag hade planerat. Jag gör i princip inte något av det som jag måste göra/borde göra/vill göra/brukar tycka om att göra.

Okej, jag umgås en del med mina kompisar och det är faktiskt helt underbart. Men...min skitiga matta? Mina överfulla skåp? Min halvfärdiga uppsats? Mitt växande tvätt berg? Mitt dammiga golv? Alla tankar som jag borde samla och skriva ner? Alla mina högflygande planer? Vad ska det bli av dem? ÄR det meningaen att det skall bli så här när man inte ens är 25?

Vilken jävla dum fråga - det är klart att det är! Man lever ju faktiskt ett jäkligt bra liv, har egentligen allt det man behöver och saknar bara den där underbara självförverkelsen som hela västvärlden tjatar om.  *suck*
Men nu lever man ju här och nu, och det är ju faktiskt det jag vill ha. Självförverkligandet.

Kan någon bara förklara hur i helvete man ska hinna med det när man jobbar heltid?!

Kommentarer
Postat av: Complacency

Sjävförverklingsångest. Självförverklingsmyten.
Jag tror inte mycket på det. Jag tycker illa om själva ordet - vad innebär det? Att man inte är verklig, att man är otillräcklig och oförverkligad som man är?
Om man inte har turen att tycka att ens verkliga jag är en karriärmänniska så är det svårt att "förverkliga sig själv" när man jobbar. Känslan du har när du kommer hem delas av de flesta, tror jag. Vill man prompt förverkliga sig själv är det nog bara att försöka räkna ut vad ditt verkliga jag är, ta tjänstledigt och se till att uppnå det.
Men det gäller nog att vara jäkligt säker på sin sak först.

2007-07-17 @ 08:11:10
URL: http://complacency.blogg.se
Postat av: Lilla Spöket

Jag är ganska så ofta säker på att jag inte är riktigt verklig, att jag inte är förankrad på jorden utan svävar uppe i det blå. Flera gånger om dagen försvinner jag iväg i tankekedjor som bara blir längre och längre. Jag lägger ner stor energi på att planera min framtid, både den närmaste och den lite längre fram, betydligt mindre tid på att verkligen fundera över situationen som jag faktiskt befinner mig i. Men jag brukar försöka komma ihåg det och njuta så mycket jag kan när jag kommer i håg det.
Tyvärr är jag inte säker på vilken av mina planeringar som jag faktiskt föredrar, trots detta brukar resultatet ofta bli jäkligt bra!

2007-07-22 @ 12:34:45
URL: http://www.lillaspoket.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0