Elak!

Usch, just nu känner jag mig så elak! *suckar*
Jag har en kompis som är en mästare på att älta. Det var värre när vi var yngre, men det sitter fortfarande i. Det kan bli helt olidligt i bland och jag erkänner villigt att jag kan bäva när hon ringer mig, för jag vet att samtalet komemr att hålla på i minst en timme. Samtidigt kan vi ha jäkligt kul ihop och jag tycker mycket om henne, så det är inte så att jag skulle vilja vara utan henne, inte alls. Men kanske lite mindre i taget.....?

Till saken hör att hon är rätt så självcentrerad. Eller, rättare sagt, henne behov av att prata om det som händer i henne liv är så oerhört mycket större än mitt, så jag brukar låta henne göra det. Och vi lever i rätt så olika världar, krasst sagt så har vi inte sådär jättemycket gemensamt längre. Men det här med att jag låter henne prata har till och med gått så pass långt att när hon väl frågar något om mig så håller jag på att trilla av stolen - och vet liksom inte vad jag skall svara. Eftersom hon inte är speciellt intresserad av sådana saker som jag sysselsätter mig med och aldrig frågat ordentligt, så vet jag liksom inte riktigt vad jag skall svara. Hur skall jag förklara vad jag har gjort de senaste åren för någon som jag vet egentlgien inte är intresserad? Och om hon nu skulle vara uppriktigt intresserad, så vill jag ju inte skrämma iväg henne, det skulle kännas så fel om det faktiskt var så att hon verkligen var intresserad.

Jag får väl då skylla mig själv, för när vi pratar så blir det mycket  hon-hon-hon och jag har väl lagt grunden för den situationen från början. Men ibland blir jag ledsen. Som när jag kom hem från en lång resa, hade varit borta i över tre månader och första gången vi träffas så frågar hon flyktigt 'har du haft det bra?' och jag svarade 'ja' (man kan inte sammanfatta tre månader i en fråga), sedan pratade hon oavbrutet i 1½ timme om vad som hade hänt i hennes liv sen vi sågs sist. Jag vet, för jag tittade på klockan. Och nej, egentligen skall väl inte hennes tre månader vara mindre värda än mina, men att hon var så fullständigt ointresserad, det gjorde ont.

Till saken hör att hon bor på en mindre ort och träffar extremt lite folk. Speciellt ingen som är i vår ålder, det finns knappt där ute på landet. Och hon är singel och vill hemskt gärna träffa någon. Det förstår jag, känslan av ensamhet kan vara fruktansvärd. Och när den känslan blir för stark så ringer hon mig för att 'prata av sig', hennes ord, inte mina.

Vi pratade vid via MSN i går och hon frågade om hon kunde ringa i helgen, hon ville 'avrapportera'. Jag svarade frankt att det gick faktiskt inte för sig, jag skriver hemtenta i helgen och har inte tid. Eller, visst, jag erkänner, det har väl inte kommit speciellt långt med tentan och skulle säkerligen kunna klämma in henne en timme eller så, men jag vill faktiskt inte.

När jag kom hem från träningen så hade jag fått fem SMS från henne, där hon beklagade att hon hörde av sig trots att jag var så upptagen, men att hon bara var tvungen att få lite saker ur sig. Som att hon aldrig träffar någon, etc. Sådant gör jag också mot mina kompisar ibland, det erkänner jag. Men det här gången blev jag så trött - det avslutades nämligen med att jag var 'Världens Bästa Ventil'. Jag är ingen jävla ventil, det låter som om jag är någon satans avfallskvarn för hennes jävla känsloliv. Och det värsta är att jag typ har grävt den här gropen själv, eftersom jag så väldigt sällan avbryter henne. Visst, jag käftar emot och säger åt henne när jag tycker att hon är korkad, men det är ju inte riktigt samma sak.

...så jag svarade att hon är en självplågare och det logiskt sett fanns i princip noll chans att det skulle flytta någon i hennes ålder till hålan hon bor i. Det är fullständigt sant och det i kombination med att hon är jäkligt kräsen med killar ('han är alldeles för tyst!', 'han är för fet', 'han är för ful'!!!) och i princip är en stugsittare så lär hon ju förbli ensam ganska så länge till.

....det är därför jag har dåligt samvete, det är faktiskt inte speciellt snällt att sparka på någon som redan ligger ner, eller hur? Och som inte ha en minsta chans att ta sig upp på egen hand....

Dessutom är jag också en tjatare och bloggen är lite av en ventil ibland, men det fanimej mycket enklare att undvika en blogg än en människa....



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0