Det där med barn...

Allstå. Jag skall inleda det här inlägget med en brasklapp. Jag tycker faktiskt rätt bra om barn. Jag kommer definitivt att vilja ha egna någon dag och jag och mina kompisar pratar faktiskt en hel del om barn och sådant som hör till dem (visserligen tror jag att en hel del handlar om att vi är indoktrinerade till dylika aktiviteter på grund av vår könstillhörighet), men jag kan inte förneka att jag känner ett visst förakt för vissa människor och deras inställning till barn. Som Linda Skugge här om året, när hon gick ut och proklamerade att äldre människor som levde upp sina pengar istället för att ge dem till sina barnbarn (eftersom det var ju meningen med allas liv, att få barnbarn att ta hand om och värna om och curla för) var äckliga. Då var jag så arg att jag hade svårt att tala i hela meningar och det var faktiskt ett tag sen någon hade den effekten på mig (Grattis, Linda!).

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner förakt för de av mina vänner som helt plötsligt är villiga att flytta till ställen som de hög och ljudligt förklarat att de aldrig mer vill vara mantalsskrivna på, vanligtvis den usla håla de ursprungligen kommer ifrån, eftersom deras syster/kusin/bästa kompis/granne ju har skaffa baaaaaarn och man vill ju faktiskt spendera lite tid med dem. Att jag då lite försynt (okej, jag erkänner, rätt så högljutt) påpekar att de faktiskt alltid har hatat Gnarp/Boden/Västerås och att de i flera år har gnällt om att syrran/kusinen/bästa kompisen/grannen faktiskt är dum i huvudet och imbecill har inte riktigt setts med blida ögon. De har tittat lite förvirrat på mig med blickar som säger "men Spöket, nu tror jag minsann att du har missuppfattat någonting här.....", suckat och sagt "men nuuuu har ju allting ändrats, de har ju fått baaaaarn!". Förakt, är allt jag säger.

Dessutom lite självbevarelsedrift - jag vet vem det är som får sitta och lyssna på all skit när de väl har flyttat hem för att umgås med det lilla knyttet. En av mina vänner som med högst och starkast stämma har proklamerat att hon vill 'flytta hem till rötterna' och 'umgås med familjen', jag vet att hon är ombytlig som en vindflöjel och att det i snitt tar henne tre veckor att tröttna på den nya, tidigare så efterlängtade miljön och alla aktiviteter som tillhör den. Jag vet - jag har hjälpt henne att flytta ett otal gånger.....

Och den där skiten om att 'barnbarn är livets efterrätt', kiss my ass, säger jag bara! Jag går på hormoner för att undvika sådana misstag, det har jag gjort i tio års tid och kan mycket väl tänka mig att göra det i tio år till.

Anledningen att jag kom in på hela den här grejen och exploderade är Lisa Magnussons senaste krönika på Aftonbladet. Hon har gett mig ny energi för dagen, vilket jag tackar för, eftersom jag verkligen behövde det!


Bloggtoppen.se

Kommentarer
Postat av: Anna*

Hehe, jag gillar ditt tokrabiata inlägg=P Ett ord jag alltför sällan inflikar i samtal..Det värsta är att jag är helt med dig och helt med dina vänner med..=( Nu vet jag visserligen inget om ER situation. Men tro att jag hellre uppfostrar mina kids i en småstad än på Göteborgs gator... Dit kommer de tids nog ändå....

Fy va gammal jag kände mig nu! Nej det blir nog nåt för att kompensera här nu. Chokladpudding -
de känns lagom barnsligt!

2008-01-24 @ 23:38:41
URL: http://snyggannas.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0