Lilla Spöket

Det funkade faktiskt, att äta en skiva knäckebröd innan jag sprang i morse. Det kändes mycket bättre, orken blev sötrre och jag kände mig inte lika död när jag kom i 'mål'. Okej, jag vill fortfarande stanna efter en hundra meter, men det kommer nog alldrig att försvinna. Frågan är bara om hela förändrigen är på ett fysiskt eller ett mentalt plan. Personligen tror jag att det är mentalt, jag är så godtrogen när det gäller vissa saker. Har jag fått för mig att något skall bli bättre om det görs på ett visst sätt så vill jag gärna tro att det är så. Men jag förnerkar inte att det gick mycket bättre i morse än vad det gjorde i går, trots mindre sömn i natt. Orsaken till det kan förbli odefinerad.

På väg för att möta tjejen som jag springer med går jag förbi några hus och utanför den ligger en väska och en mobil. Inte en människa i närheten. Jag blir lite fundersam, plockar upp väskan och tänkar att det nog är bäst att ställa den intill husväggen. Ut kommer en kille. Det är hans väska och mobil och jag får onekligen känslan av att han har kastat ut dem från någon av balkongerna. Han blöder från ena handen och när jag frågar om han har cyklat omkull så förklarar han att hans cykel bor på andra sidan av stan, samt tackar för att jag inte har snott flaskan i hans väska. Han sluddrar kraftigt. Egentligen inget mer med det, bara att det var en intressant iaktagelse vid kvart över sju på morgonen.

Jag måste att det är ändå lite, hur skall jag säga, uppfriskande att bo i ett studentområde. Missförstå mig rätt, jag trivs som fisken i vattnet, men det är bara härligt att träffa så många människor som har helt andra uppfattningar om saker och ting än vad jag själv har. Som om hur dygnen skall tillbringas, vad som skall kastas ut från balkongerna och sådana saker. Man får lite nya perspektiv på saker och ting.

Dags att skutta ut i spåret!
*skuttar med måttlig glädje*
Solen skiner i alla fall, då lär jag inte dö halvvägs!

Vad nu det har med saker att göra...

...äta frukost innan jag går ut och springer om mornarna? Jag känner mig onekligen slak i kroppen när jag springer, men om jag äter för nära en träning så mår jag illa. Då får jag nästan gå upp vid fem för att springa vid halv åtta. Men hur blir det med förbränningen? Är det muskler som bränns innan man har ätit, eller hur ligger det till? Kanske man bara skulle knapra i sig en knäckemacka innan man ger sig ut?

...och till det viktigaste...Hur ökar jag förbränningen tilld et maxiamal utan att öka träningsdosen alltför mycket? Det är jag liksom inte riktigt tid med just nu....

Såg något oerhört intressant på gymmet i dag. En äldre dam, ihopkrupen och med en rejäl sjal runt halsen och huvudet, arbetade intensivt på en roddmaskin. Hon gnodde på i goda ro och jag promenerade på bandet brevid och tänkte inte så mycket på det. Inte förens hon stannade upp och plockade fram en halväten 200g-chokladkaka ur en väska som hon tydligen hade i knät (?!) medans hon tränade. Hon tog en liten bit och fortsatte sedan ivrigt.

Vad är meningen med att träna om man samtidigt äter choklad? Eller kan det handla om exempelvis diabetes? Hade en tjej i min gymnasieklass som ibland blev så yr att hon var tvungen att äta godis för att kunna höja sitt blodsocker fort. Skulle det kunna vara något sådant? Eller bara svårt att hålla tassarna borta?
(tja, jag knaprar ju ganska så friskt på mörk choklad, har ett förråd i en byrålåda, men inte gör jag det på gymmet...)

Tro det eller ej, jag var ute och sprang vid halv åtta i morse(och orkade springa hela sträcka den här gången, med ordentlig ansträngning...), åt sedan frukost och är nu på väg till gymmet. Hade någon sagt det till mig för någon dag sedan så hade jag nog skrattat, gott och länge. Möjligtvis lite rått dessutom! Men det är sol i dag, vädret är underbart och vi skall grilla i kväll, jag och en kompis. Och dricka lite vin, njuta av livet. Förhoppningsvis håller vädret i sig och vi kan sitta ute en stund och njuta av livet.

De enda minusen är att jag verkligen måste plugga, samt håller på att få en gigantisk, rödmosig, djupgående finne. Den gör ont och syns mycket tydligt, till och med på håll...Ja,ja, när jag kommer hem från gymmet så får jag väl gör något åt den!

Faktiskt! Ett mirakel har skett! Om en liten stund skall jag ut och springa med en tjejkompis och det känns verkligen bra att ha kommit igång inför VårRuset och Tjejmilen! Visserligen springer vi inte sådär jättelångt, men det blir en bit och jag är så nöjd! Vi sprang dessutom i tisadgs och det gick väldigt bra, så snart planerar vi att utöka sträckan! I dag finns dock tyvärr risken att jag kommer att spy på mina skor - åt middag vid klockan sex. Kom hem rätt så sent i dag, så det var inte så mycket att göra åt saken. Men jag är lite känslig för just sådana saker. Det skall bli intressant att se hur det går....

...nu skickar vi in anmälningen till VårRuset, det är sista dagen i dag, vid midnatt är chansen borta. Fem kilometer känns inte så farligt, det som känns betydligt mer svettigt är det faktum att det egentligen är en träning inför Tjejmilen. En hel mil känns lite svårare faktiskt. Så långt har jag aldrig sprungit. Inte än i alla fall. En kompis hävdade att man bara behöver träna en halvmil - sen tar tävlingsinstinkten över....om man har tur och har en sådan, det vill säga.  Men jag som inte har en, jag får nog förlita mig på vanlig, hederlig träning...!

 Det är många utmaningar, inte bara den vanliga att hålla ihop sig själv och klara skolan och dylikt, utan även Tjejmilen. På det så slog jag och två kompisar vad om att vi kunde gå ner tio kilo tills Midsommar. Jag har varit nere på att ha tappat nio kilo, men nu har jag gått upp fem sedan dess, så nu är det bara att bita ihop! Här väcks min tävlingsinstinkt, faktiskt. Underligt nog. Jag var inte så medveten om att jag hade en framträdande sådan! Men det är ju trevligt att jag fortfarande kan överraska mig själv!

Är riktigt stolt över att jag orkade släpa mig iväg till gymmet i dag. Tyvärr har jag typ gått upp två kilo under påsken och tappat lite form, men det var allt godisätande värt! Tömde ju mitt ägg under arbetet med spetsformulering och dylikt i natt, men jag har mer kvar (jag fick ju en hel del) som jag egentligen inte vill röra. skall försöka hålla sockerabstinensen i form ett tag i alla fall...får väl se hur lång tid det går...

 Jag kände att jag inte gjorde helt rätt i dag på löpbandet, för efter bara en kilometer fick jag håll. Det har jag inte haft på evigheter, så jag undrar lite över vad jag har pysslat med de senaste dagarna. Men det gick över helt efter att jag saktat ner en stund.

Måste ta mig i kragen igen, måste hinna äta innan det blir för sent och sen har jag ju två seminarier till på torsdag och inlämningsuppgifter till bägge!

Jag borde verkligen gå till gymmet. Eller i alla fall ut och springa. Men det enda jag egentligen har lust med är att köpa ordentligt med godis och sätta i mig allt på en gång, eller lägga mig och blunda en stund i sängen...Alternativt både och, gärna samtidigt! Fy vad lat jag är, det kommer vekligen gå uselt att springa Tjejmilen i augusti... Jag förstår inte, under både januari och februari gick det ju som på räls med träningen... Inga problem att komma iväg och gärna varje dag, men nu... Vad har tagit åt mig, varför har jag bara blivit så jämrans LAT? Det är ju till och med soligt och fint ute!