Det där med ideal.

I bland blir jag bara så besviken på människor. Tyvärr är det ofta mig själv jag blir besviken på, för ju mer jag lär känna mig själv, desto mer inser jag att jag blir/är allt mindre lik den bild jag har av mig själv. Det idealet som jag vill uppnå. Nu är det i och för sig ganska så länge sedan det idealet skapades, så det är väl dags att plocka ner det och skapa ett nytt, men ibland är det svårt att tala om för sig själv att man faktiskt har förändrats. För mig är det ofta i riktningar som jag känner att jag inte vill glida åt, samtidigt som jag är glad att jag kan överraska mig själv och min omgivning. Som under min gymnasietid, då jag egentligen, nu när jag tänker efter, hade stenhårda tankar och ideal som jag vaktade med näbbar och klor. Egentligen inte alls tolerant, men allt döljt under förevändningen om att jag var en väldigt tolerant människa. För jag hade ju mina ideal! Bland annat hyste jag ett stort förakt för att var 'tjejtidningar' hette. Det läste man bara inte, punkt slut.

 Första gången jag köpte en Cosmopolitan så kändes det dels som om jag gjorde något härligt förbjudet, dels som om jag svek mina ideal å det grövsta. Men  det som lockade mest var det faktum att jag hittade en sida av mig själv som jag tryckt undan i alla år. Frågan var bara, hade jag tryckt undan den för att den var 'dålig' eller för att den inte fick plats i den bild som jag skapat av mig själv. Det kändes skamligt att läsa den och ännu skamligare när jag insåg att jag faktiskt gillade den. För att den var så annorlunda. Annorlunda från allt det jag ville stå för. Så jag fortsatte köpa den, fast lite i smyg, aldrig när någon såg. Och när jag till slut hade bestämt mig för att det faktiskt inte var något att skämmas över - du fick jag nöjet att se många av mina kompisar rygga tillbaka när de såg mina tidningar ligga på golvet hemma hos mig.

 De blev chokerade. Det njöt jag av. För jag avskyr när människor tror att de har 'listat ut' vad för slags person man är, placerat en i ett fack och sedan glömt bort att deras fack faktiskt inte är absoluta, att deras sanningar inte är mina sanningar. Jag vill ha mina egna sanningar och mina egna gränser och på något löjligt sätt så kändes det som om jag sprängt dem när jag började läsa Cosmopolitan och ELLE. Löjligt men sant.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0