Dåligt humör!
Jag har ett ganska så hetsigt humör, som jag i mångt och mycket försöket kontrollera. Men ibland har jag svårt, speciellt när min mamma är inblandad, av någon anledning. Min mamma kan ha ett sätt som får mig att vilja skrika rakt ut, men när jag ibland gör det (eller, rättare sagt, tjurar, det är väldigt sällan jag skriker), så får jag alltid så fruktansvärt dåligt samvete. Men hon tillhör den delen av befolkningen som kan ställa tio tusen frågor, lägga upp påståenden och mer eller mindre regelrätta anklagelser på samma sätt som andra andas. Jag vet, för jag är exakt likadan som hon. Vi är ibland så lika att det är skrämmande och jag är övertygad om att det är därför som vi så lätt blir osams.Samtidigt älskar jag henne över allt annat, kan berätta i princip allt för henne och diskuterar nästan allt med henne. Men ju mer man pratar med varandra, desto lättare blir det att komma till punkter där man tycker olika.
För att försöka kontrollera att inte bli så arg (jag vet inte hur eller varför, men hon kan göra mig galen) så brukar jag bli oerhört kort i tonen när jag känner att nuuuu, nu är mitt tålamod kort. Av någon anledning så stör det henne ännu mer, när jag kortar ner tonen för att minska explosionsrisken. Då tycker hon att jag är otrevlig i stället, vilket inte alltid är helt osant, men det är i alla fall bättre än att bli arg....
Just nu har jag dåligt samvete, jag blev oerhört irriterad alldeles nyss när hon ringde och undrade om jag hade varit och handlat (det hade jag inte) och om jag inte kunde köpa lite specialkost till min bror som går på diet (det kan jag, utan problem). Och vad kunde han egentligen äta av det som skall serveras till middag, visste jag det? Och hon skulle nog bli tvungen att laga något mer till honom, han kunde ju inte, stackarn, äta allt. Eftersom det till stor del är jag som skall ordna med middagen som blir i morgon, så kunde jag inte låta bli att giftigt kläcka ur mig att han fick väl laga sig egen jävla mat själv.... Barnsligt, inte sant? Jag är verkligen barnslig i bland....*suck*
Det finns säkert en rad mer eller mindre otrevliga förklaringar till varför man tappar humöret och jag antar att alla handlar om ens undertryckta känslor, för min del var det förmodligen att jag har en hel lista med saker som jag skall fixa inför helgens middagar (och okej, många saker har jag tagit på mig fullt frivilligt!), medans brorsan antas inte ens kunna steka en fläskkotlett. Vilket jag råkar veta att han är fullt kapabel till att göra.
Men jag har i alla fall dåligt samvete.
