Prickig wrap-klänning!
Magknip och Vanlijpuck!
Är inte hungrig alls, vilket självklart resulterar i magknip....Det enda jag faktiskt är sugen på är glass. Massor av glass! Känner en intersiv lust att kila ner på ICA och köpa en tvålitersförpackning vaniljglass och bara vräka i mig! Kanske inte så konstruktivt, men ändå, det skulle vara sjukt gott! Iskall och god! Vanligtvis är jag en sucker för chokladglass, men just nu är det nästan bara vanilj som jag tänker på. Har faktiskt ätit en Vaniljpuck i dag, dels för att stilla suget och dels för att återuppliva gamla minnen!
Vi fick Vanlijpuck som efterrätt på dagis ibland och då var det verkligen FEST! Åh, jag minns det fortfarande.... Tyvärr så körde det ju alltid med metoden att de som ätit upp först fick sin glass och vi andra fick kämpa på med vår mat, suktandes efter glass, tills den antingen tog slut eller de gav upp med att man någotsinn skulle äta den. Några barn försökte vara lite konstruktiva om få sin glass tidigare genom att slänga den på golvet. Långsiktig lycka när de fick berömm över att maten var uppäten, ständigt stämplade som 'matkastare' om de blev påkomna. Och det blev de alltid. Alltid.
Alla de här minnena sköljde över mig när jag åt min puck och det var faktiskt riktigt kul (ja, jag försökte ju fokusera på glassen, inte på resten) men tyvärr var jag tvungen att kasta i mig det sista, min buss kom. Jävla buss. Det hade blivit en trevlig analys annars...
Fröken Matförgiftad går på middag!
Jo, så fort det konstaterats att man har matförgiftning (och inte vinterkräksjukan som är extremt smittsamt), man är symptomfri sedan i alla fall tjugofyra timmar och man har sovit i nästan ett dygn då pumpar man sig full med Resorb, alvedon och tarmlugnande substanser, tar en rejäl dusch och sminkar sedan över sitt likbleka, slitna ansikte(är ju rätt så blek i vanliga fall, så ingen märkte nog någon skillnad!). Drar på sig bästa klänningen som man har sparat till ett special occasion och tar sig samman, drar ihop sig och går ut! Dricker inte speciellt mycket, gör inga vidlyftiga hopp hit och dit och gör sitt bästa för att fylla födelsedagsbarnet. Jag hade jäkligt kul och jag ångrar verkligen inte att jag följde med, men i morse, när det var dags att kliva upp, då kände jag mig lite vinglig. Inte på grund av alkohol, utan...tja, vätskebrist?
Känner mig fortfarande inte helt på topp i kroppen, gör småmissar, har inte riktigt samma koll på kroppen som jag brukar ha. Magsäcken har ju krympt rejät, men det tänkte ju inte jag på - så här sjuk har jag ju inte varit på nästan exakt tio år, hur skall jag kunna komma ihåg? Så jag äter inte för jag är inte hungrig - helt plötsligt så blir jag otroligt hungring med illamående och magknip (kollar klockan, åtta timmar sedan senaste målet? ojdå!). Äter rejält och blir sedan nästan sjuk - magen är överfull och jag förblir proppmätt i en tre-fyra timmar. En jäkla cirkus, det är vad det är!
Jag tror att jag skall bli militäriskt korrekt och äta exakt var fjärde timme, och då inte mer än vad som rymms i tonfiskburk! Dags att skaffa ett tidtagarur och föra diagram över alla måltidstillfällen! För så här kan jag ju inte ha det! *tar sig om magen* Det gör ju ONT! Man kan ju alltid hoppas på att man lär sig till nästa gång, eller något sådant...
Magsjuk!
Nu har jag ätit för första gången och mår ganska tveksamt igen. Håller tummarna för att det inte skall komma upp igen. Det värsta är dock att min bästa vän fyller år i dag och vi skulle ut ett stort gäng och äta middag och fira. Jag ahde verkligen sett fram emot det i flera veckor! Men nu är jag inte helt säker på att jag klarar det... Vill ju inte smitta alla gästerna och ta en taxi hem med ett återfall i knäet....
Söndags kvällar
Jag vet egentligen inte varför, för så jobbigt tycker jag inte att måndag morgon egentligen är. Men alla jag känner upplever den här känslan mer eller mindre, mindre om de har ett jobb som de trivs med, mer om de har ett som de avskyr. Logiskt, självklart. Men att offra varje söndag under resten av ens yrkessamma liv till ångesten bara för att man avskyr sitt jobb? Det hoppas jag att det inte finns någon där ute som är beredd att göra....
Lycka är...en god bok och choklad!
Önskar bara att jag hade choklad. Jag har säkert någon undangömd någonstans. Bästa att leta, det skulle verkligen förhöja min mysa-i-sängen-med-boken-stund. Hoppas att jag hittar choklad, det skulle kännas som ett alltför jobbigt projekt att ta mig till ICA. Då får jag nog nöja mig med den blodiga boken ändå...
Underbara Lördag.
Tyvärr är det precis vad jag har, jag bara vägrar att inse det. Men jag har en massa saker som jag borde få gjort! Jag är en list-människa. Jag gör listor över allt viktigt som jag borde få gjort - vare sig det gäller när jag handlar mat, shoppar loss, pluggar eller jobbar. Saker som måste köpas eller göras.
Eftersom jag bitvis även är en ganska så målmedveten person så brukar jag försöka göra listor över viktiga saker som jag behöver göra för att uppfylla målen jag vill nå. Men ofta förskjuter jag dem så mycket att det inte blir alltför mycket kvar. Tragisk människa jag är. Undrar om jag någonsinn kommer att ta mig ur den där destruktiva cirkeln.
Men nu är det i alla fall Lördag. Underbart. Visserligen så har jag en lista över saker som jag verkligen borde få gjort under helgen. Men jag tror att jag struntar i den, i alla fall lilte grann. Bara vara. Och försöka slappna av lite. Underbara Lördag!
Det finns något bortom bergen...
Omkring tiggarn från Luossa...
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!
Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.
Dan Andersson
(1888-1920)
Paranoia
En av mina nackdelar är att jag analyserar allt. Så jag försöker analysera omgivningens raktioner på mina hjärnsläpp. Oftast kommer jag fram till obehagliga resultat. Som att folk tycker att jag är knäpp. Att jag har blivit paranoid. Känner mig paranoid. Kommer in i stadier där 'alla tycker att jag är påhängsen, jobbig och konstig'. Detta gör att jag försöker vara ännu mer trevlig, vilket resulterar i ännu fler konstigheter. Jag tror nog att man räknas som paranoid då. Mycket obehagligt.
Nu ahr jag i alla fall helgen på mig att försöka samla ihop mig själv och inse att om jag inte skärper mig snart så kommer folk faktiskt att tycka att jag är knäpp - på riktigt.
Öl och Choklad!
En Lat Själs Klagan
Är det någon som har ett bra tips mot påsarna under mina ögon?
Laila Freivalds och mitt CV
DN och Ebba von Sydow
I dagens DN finns en recencion av Ebbas nya bok, 'Ebbas stil'. Jag har inte läst den, även om jag ahr funderat på att köpa den och se vad som egentligen står däri. DN:s recencent är faktiskt inte alltför positivt inställd till den, men det var inte det som fångade mig över mina frukostägg. Det var en av formuleringarna i texten som verkligen fick mig att fastna.
'Har man den minsta lilla fallenhet för att tro att ett nytt rosa läppstift kommer att göra en till en lyckligare människa är det lätt att bli förförd.' skriver Jenny Aschenberenner.
Tyvärr tillhör jag nu för tiden den grupp av människor som Jenny refererar till. Förr om åren spelade sådana saker betydligt mindre roll för mig. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det gör jag nu. Väldigt mycket, till och med. Jag känneribland en oerhörd glädje av att köpa ett nytt plagg, göra ett fynd, känna 'on top of the World'-känslan. Har jag pengar på kortet så är 'Shop til' you drop' en fras som förföljer mig när ger mig ut på jakt. Visserligen inom rimmliga gränser, min ekonomi är väldigt begränsad och oftast brukar jag lyckas pricka in gränsen med en precision som skulle göra en konståkerska grön av avundsjuka.
Helt plöstligt kändes inte mina ägg så goda som jag hade tänkt mig dem. Det som gjorde dem ännu mindre välsmakande var det faktum att jag faktiskt, till stor del är fullt medveten om det här. Jag vet att det är lättare för mig att ta en sväng på stan, webbshoppa eller drömma mig bort att jag levde livet som Veronica Lodge, än att ta tag i det som ibland trycker ner mig i små svarta hål.
Men så länge som jag är medveten, är det då ett sådant stort problem? Så länge jag lyckas hålla shoppingbegäret på en rimlig nivå? Klart att det är om det i slutändan skulle visa sig att jag blivit emotionellt handikappad, omvetveten om mitt så kallade själsliv och totalt omvedveten om att jag faktiskt shoppar bort en del av det onda, så skulle detkännas betydligt sämre. Samtidigt som jag njuter av det. Något så enormt. Och jag har inga som helst planer på att förändra den situationen. I alla fall så länge som det håller sig inom rimliga gränser. För så länge som jag med jämna mellanrum slåss med mina små demoner, min existensiella ångest som ibland blossar upp till oberäkneliga proportioner, så kan jag tycka att jag förtjänar lite rosa läppglans i lband, som plåster på såren och som pepp , så att jag orkar fortsätta kampen.
I Love Lipgloss!
Egentligen handlar det inte bara om lipgloss, det handlar om allt man kan lägga på läpparna. Lypsyl, läppglans, läppstift. I min handväska har jag tre lipgloss, ett läppstift och ett Lypsyl. Jag har svårt att hålla koll på alla, så utspridda som de är. Visserligen så kan jag få trevliga överraskningar i varje gång jag öppnar en halvt om halvt bortglömt väska, men det vore bättre att ha lite mer koll, lite mer överblick. Så jag har bestämt mig för att slå på stort nästa gång jag känner att jag har råd - och köpa en riiiktigt snygg skål. Som jag kan ha framme, med allt i. Så att jag varje morgon kan göra ett val, lyxa till vardagen med något som egentligen är så futtigt som att välja färg på läpparna. Som jag kan bli glad av att tita ner i. För ibland behöver man små, små saker som gör en glad. Som det faktum att man har lagt ner sjukt mycket pengar på läpp-godis. Jobbigt, men jag blir i alla fall glad.
Laila Freivalds
Personligen måste jag erkänna att jag är lättad. Nu är det bara Barbro Holmberg kvar som jag har svårt för. Mycket svårt för. Men man kan ju inte få allt på en och samma gång. Någon måtta får det vara!
Locka med plattång!
Kaniner och GI!
Själv har jag inte hört ett knäpp från de ovanför mig, men jag stör mig inte så särskilt mycket. Motion måste vi ju alla ha!
...något som däremot stör mig något så rysligt är att jag inte varit och tränat ordentligt på nästan tre veckor, samt spräckt mig GI-diet nästan två veckor i rad. Har gått ner nästan tio kilo under det senaste året, men nu har vågen lååångsamt börjat kila uppåt igen. Började med GI och det gav resultat direkt, men nu har jag börjat tappa konceptet igen. Jag är så slarvig! Har återigen börjat ana den lilla 'kalaskulan' som jag har precis nedanför naveln och egentligen ger det mig full panik, men choklad är så fruktansvärt svårt att stå emot! Skulle egentligen behöva ha någon som peppar mig att verkligen ta mig till gymmet, att gå ut och pringa de där tre kilometrarna, som ger mig orken att hålla igång lika bra som jag gjorde under januari och februari!
Det blir nog inget Bäst-på Beachen-06 för min del!
Ratad!
Helt plötsligt så blev hon märkbart illa berörd och skämtade bort det hela. Jag blev jätteförvånad och blev först ledsen och funderade ett bra tag på hur hon kunde veta att jag hade sökt det och varför störde det henne, om jag nu tydligt visade att det inte spelade någon roll för mig? Kunde det ha varit tjejen som intervjuade som berättade det för henne? Hon måste ju ändå ha gjort kopplingen att vi kände varandra med tanke på alla gemensamma nämnare som vi har. Då blev jag riktigt illa berörd, det kändes liksom smutsigt att någon som jag inte känner har pratat om mig bakom mig rygg.
Sedan slog det mig, vi var ju ute och festade precis efter det att jag varit på intervjun, jag är nästan helt säker på att jag har nämnt det då. Och pratade om hur gärna jag ville ha det, att det var Jobbet med stort J och att det var min 'Stora Chans' till ett steg upp im karriären! Usch! inte konstigt att hon känner sig obekväm!
Men då är det nästan ännu obehagligare - då vet ju hon att jag har sökt hennes jobb och att jag blev ratad, men hon fick det, och att jag vet det. Men ingen vill prata om det!
Vilken jäkla soppa!
Fullständig apati!
Fantastiskt intressant egentligen, att kunna gå från botten till toppen flera gånger under samma dag, och sedan tillbaka igen. Undrar vad Freud skulle ha haft för komentarer till det? Är faktiskt inte helt säker på att jag vill höra.
Just nu så glider jag omkring i en mittemellanhalvsvacka. Det har jag märkt på en rad symptom;
- Jag läser en fantastiskt rolig kurs, men har ingen som helst energi att plugga.
- Jag har en massa spännande böcker och tidsskrifter, men jag har ingen som helst lust att att läsa något mer betyngande än dagens DN (vilket i och för sig kan vara ett äventyr, vissa dagar)
- Jag har en massa spännande, nya hudvårdsgrejor som jag suktat efter länge och äntligen investerat i, för att nu bara känna att 'de var så dyra, bästa att spara dem till ett speciellt tillfälle!' (mina ben är sjukt vintertorra och man kan redan skönja acneärren som jag har på hakan och som det krävs en massa fixande för att de inte skall synas).
- Jag har inte kommit iväg och tränat på nästan tre veckor, trots att jag äntligen har börjat bygga upp muskler och ökat på min kondition.
Egentligen inget särskilt alls, jag är bara seg och väntar på att den dumma våren skall dyka upp så allt känns lite lättare igen! Känns lite dumt att klaga, det finns ju faktiskt människor där ute som verkligen mår riktigt dåligt. Men jag tror starkt på att om man bara kan sätta fingret på varför man är så jäkla nere och energilös så kan man lättare ta sig i kragen och se till att något händer! ...och nu har jag gjort det, alltså borde min självförbättringsprocess vara på god väg att kicka igång! Är bara himlen blå i morgon, så är jag nog på god väg!
Förstörd Nouba-ögonskugga
Vår!
God Natt Sverige
Sov Gott, alla där ute!
Svenska folket är en besvikelse!
Jag tyckte verkligen att Pudlarna gjorde så jäkla bra ifrån sig! Nu vill jag ha sjuk mycket godis, alternativt en stor whiskey, att trösta mig med...! Jourbutikens godishylla, here I come! Jag fick till och med en signerad singel med 'Night of Passion' av min bästa vän, som pepp inför finalen! Den duger kanske fortfarande till diskbänkshångel?
Jaja, det mest positiva man kan säga just nu är väl att Sveriges befolkning är ett lojalt land. Carola var 80-talets hjältinna och tydligen så är det många som har kvar henne på en speciellt plats i sina hjärtan. Och då sviker man inte henne, punkt slut. Man får väl vara positiv och helt enkelt bara säga 'vi får väl se hur det går'.
Det stora Schlaget!
Jag satsar däremot på BWO eller The Poodles. Speciellt Pudlarna. Det ger mig sådana nostalgikickar att det nästan svindlar och jag minns allt så sjukt intensivt att jag nästan tror att jag är tonåring igen. Dessutom så får jag en intensiv lust att dra fram nätstrumpbyxorna och ha vilt hårdrockssex på nå'n diskbänk...Sån är jag!
Jaja, kul skall det bli i alla fall! må bästa låt vinna! Bara det inte blir Rednex, det blir bara för pinsamt...
Någon annans sex
Dags att sova!
*gäsp* God natt!
Lilla Spöket goes blogg!
Välkommen till min nya blogg!
Intressant att ha en alldeles egen blogg att ta hand om. Nästan som en Tamaguchi....Men jag hoppas att den kommer att överleva lite längre!Eller, rättare sagt, att jag kommer att kunna vara tillräckligt intressant för att hålla den vid liv. Jag som inte ens hållit igång med dagboksskrivande längre än en vecka eller två. Vilken optimist jag är! Men det här är ett experiment, jag vet inte riktigt vad målet och syftet med det är, men jag tror att jag få ta reda på det på vägen.
Vet att det är många, exempelvis Fredrik Virtanen, som inte är så förtjust i anonyma bloggare. Och visst, det kanske är fegt att gömma sig bakom ett alias, men ibland är det faktiskt lättare att prata om sig själv med någon som inte har en aning om vem man är. Det är lättare att undvika att bli inplacerad i ett fack. Att bara visa insidan och faktiskt slippa visa 'hela paketet' samtidigt. Vi får väl se hur det går. Experiment blir ju trots allt inte alltid lyckade! Och jag är så trött på mig, som alltid fegar ur och som alltid drömmer om en massa saker som aldrig blir gjorda! Okej, att starta en blogg kanske inte är en dröm, men i och med att jag startar den här, så får jag i alla fall något gjort! Kanske är det här början på en bättre utveckling från min sida, ni vet, Mitt Nya Liv (som alltid börjar i morgon) där jag får saker och ting gjorda!