Lilla Spöket

Något som alla gillar att få är uppskattning, både för sitt yttre som för sitt inre. Så även jag. därför blev jag otroligt glad när jag var ute senaste och det kom fram en tjej till mig och frågade vart jag hade köpt klänningen som jag hade på mig, den var så snygg och hon hade letat överallt efter precis en sådan. Jag blev så otroligt glad! Det händer typ aldrig mig! Jag klär mig inte alltid så trendigt heller, men den gången hade jag på mig en prickig wrap-klänning som jag föll som en fura för när jag såg den. Jag älskar den och tydligen är det fler som gör det. Tyvärr så har jag inte köpt den i Sverige, så jag var tvungen att göra henne besviken. Men jag blev jätteglad över att hon vågade gå fram och fråga. Jag brukar alltid tänka att jag skall göra så när jag ser någon med riktigt snygga outfits, men är ofta rädd att det skall uppfattas som påträngande. Måste påminna mig själv om den här känslan nästa gång jag ser något läckert, för den är jättehärlig och den unnar jag alla!

Har fått ont i magen efter varje måltid, ibland efter varje glas vatten jag dricker. I bland riktigt ordentligt. I natt trodde jag till och med att jag skulle få ett återfall, så ont gjorde det. Gick upp vid halv tre och kokade vatten att dricka - det var det enda som hjälpte. Förstår inte varför det krånglar så här mycket!

 Är inte hungrig alls, vilket självklart resulterar i magknip....Det enda jag faktiskt är sugen på är glass. Massor av glass! Känner en intersiv lust att kila ner på ICA och köpa en tvålitersförpackning vaniljglass och bara vräka i mig! Kanske inte så konstruktivt, men ändå, det skulle vara sjukt gott! Iskall och god!  Vanligtvis är jag en sucker för chokladglass, men just nu är det nästan bara vanilj som jag tänker på. Har faktiskt ätit en Vaniljpuck i dag, dels för att stilla suget och dels för att återuppliva gamla minnen!

Vi fick Vanlijpuck som efterrätt på dagis ibland och då var det verkligen FEST! Åh, jag minns det fortfarande.... Tyvärr så körde det ju alltid med  metoden att de som ätit upp först fick sin glass och vi andra  fick kämpa på med vår mat, suktandes efter glass, tills den antingen tog slut eller de gav upp med att man någotsinn skulle äta den. Några barn försökte vara lite konstruktiva om få sin glass tidigare genom att slänga den på golvet. Långsiktig lycka när de fick berömm över att maten var uppäten, ständigt stämplade som 'matkastare' om de blev påkomna. Och det blev de alltid. Alltid.

Alla de här minnena sköljde över mig när jag åt min puck och det var faktiskt riktigt kul (ja, jag försökte ju fokusera på glassen, inte på resten) men tyvärr var jag tvungen att  kasta i mig det sista, min buss kom. Jävla buss. Det hade blivit en trevlig analys annars...

Efter den mycket obehagliga incidenten med matförgiftning (och allt vad det nu innebär, vi behöver inte gå på detaljer, det skulle bli mycket obehagligt) och en tillbringad natt på ett iskallt, stenhårt badrumsgolv (rekomenderar det inte, min rygg har aldrig varit så illa åtgången, och jag har ändå lyckats med en hel del genom åren...) så kände jag mig lagom mörbultad för tisdagens stora händelse - min bästa kompis fyllde år, och hade sedan länge planerat middag och utgång. Både hon och jag hade sett fram emot det i evigheter. Vad göra?

Jo, så fort det konstaterats att man har matförgiftning (och inte vinterkräksjukan som är extremt smittsamt), man är symptomfri sedan i alla fall tjugofyra timmar och man har sovit i nästan ett dygn då pumpar man sig full med Resorb, alvedon och tarmlugnande substanser, tar en rejäl dusch och sminkar sedan över sitt likbleka, slitna ansikte(är ju rätt så blek i vanliga fall, så ingen märkte nog någon skillnad!). Drar på sig bästa klänningen som man har sparat till ett special occasion och tar sig samman, drar ihop sig och går ut!  Dricker inte speciellt mycket, gör inga vidlyftiga hopp hit och dit och gör sitt bästa för att fylla födelsedagsbarnet. Jag hade jäkligt kul och jag ångrar verkligen inte att jag följde med, men i morse, när det var dags att kliva upp, då kände jag mig lite vinglig. Inte på grund av alkohol, utan...tja, vätskebrist?

Känner mig fortfarande inte helt på topp i kroppen, gör småmissar, har inte riktigt samma koll på kroppen som jag brukar ha. Magsäcken har ju krympt rejät, men det tänkte ju inte jag på - så här sjuk har jag ju inte varit på nästan exakt tio år, hur skall jag kunna komma ihåg? Så jag äter inte för jag är inte hungrig - helt plötsligt så blir jag otroligt hungring med illamående och magknip (kollar klockan, åtta timmar sedan senaste målet? ojdå!). Äter rejält och blir sedan nästan sjuk - magen är överfull och jag förblir proppmätt i en tre-fyra timmar. En jäkla cirkus, det är vad det är!

 Jag tror att jag skall bli militäriskt korrekt och äta exakt var fjärde timme, och då inte mer än vad som rymms i tonfiskburk! Dags att skaffa ett tidtagarur och föra diagram över alla måltidstillfällen! För så här kan jag ju inte ha det! *tar sig om magen* Det gör ju ONT! Man kan ju alltid hoppas på att man lär sig till nästa gång, eller något sådant...

Tillbringade hela natten mellan söndagen och måndagen inlindad i ett lakan på badrumsgolvet. Blev plötsligt kraftigt magsjuk med allt vad det innebär. Jag som inte har varit magsjuk på, ja, en tio år tror jag nog att det är. Insåg på morgonkvisten, någonstans i mina dimmor, att jag inte skulle hinna till de viktiga möten och föreläsningar som jag hade under dagen. Genom ett under (och springande mellan datorn, sängen och badrummet) lyckades jag faktiskt maila iväg till de viktigaste att jag låg sjuk. Det har aldrig tagit så lång tid i hela mitt liv att skriva fyra rader. Sedan försvann jag totalt in i dimmorna.
Nu har jag ätit för första gången och mår ganska tveksamt igen. Håller tummarna för att det inte skall komma upp igen. Det värsta är dock att min bästa vän fyller år i dag och vi skulle ut ett stort gäng och äta middag och fira. Jag ahde verkligen sett fram emot det i flera veckor! Men nu är jag inte helt säker på att jag klarar det... Vill ju inte smitta alla gästerna och ta en taxi hem med ett återfall i knäet....

Det bästa med helger är fredag kväll, det värsta med helger är söndag kväll. Den där ledan som infinner sig vid fyra-fem tiden varje söndag och som ligger som ett ok över rsten av dagen. Man får vanligtvis inget vettigt gjort och det vettigaste som brukar inträffa är att man masar sig till en biograf och varier sig lite från den annars ack så obligatoriska Söndagsfilmen framför TV:n. Det händer dock alltför sällan, oftast sitter man fast framför någon, om man har tur, hyffsat rolig film av ren apati tills det är dags att masa sig i säng.
Jag vet egentligen inte varför, för så jobbigt tycker jag inte att måndag morgon egentligen är. Men alla jag känner upplever den här känslan mer eller mindre, mindre om de har ett jobb som de trivs med, mer om de har ett som de avskyr. Logiskt, självklart. Men att offra varje söndag under resten av ens yrkessamma liv till ångesten bara för att man avskyr sitt jobb? Det hoppas jag att det inte finns någon där ute som är beredd att göra....

...och en god bok har jag, som jag sitter helt fast i. Helt fast. En  mustig, smutsig, blodig, skitig brittisk deckare. Helt underbar!
Önskar bara att jag hade choklad. Jag har säkert någon undangömd någonstans. Bästa att leta, det skulle verkligen förhöja min mysa-i-sängen-med-boken-stund. Hoppas att jag hittar choklad, det skulle kännas som ett alltför jobbigt projekt att ta mig till ICA. Då får jag nog nöja mig med den blodiga boken ändå...

Jag önskar att jag vore mer diciplinerad. Att jag kom upp ur sängen vid en bestämd tid varje dag, att jag var strukturerad nog att ta till vara alla timmar som jag faktiskt har till godo. För när jag väl kommer upp ur sängen tidigt på morgonen, då brukar jag ha en känsla av att jag faktiskt inte har något vettigt att göra vid den tiden på dygnet. Jag har ju vunnit fler timmar, jag behöver ju inte ta tag i något!
Tyvärr är det precis vad jag har, jag bara vägrar att inse det. Men jag har en massa saker som jag borde få gjort! Jag är en list-människa. Jag gör listor över allt viktigt som jag borde få gjort - vare sig det gäller när jag handlar mat, shoppar loss, pluggar eller jobbar. Saker som måste köpas eller göras.

Eftersom jag bitvis även är en ganska så målmedveten person så brukar jag försöka göra listor över viktiga saker som jag behöver göra för att uppfylla målen jag vill nå. Men ofta förskjuter jag dem så mycket att det inte blir alltför mycket kvar. Tragisk människa jag är. Undrar om jag någonsinn kommer att ta mig ur den där destruktiva cirkeln.

Men nu är det i alla fall Lördag. Underbart. Visserligen så har jag en lista över saker som jag verkligen borde få gjort under helgen. Men jag tror att jag struntar i den, i alla fall lilte grann. Bara vara. Och försöka slappna av lite. Underbara Lördag!

Omkring tiggarn från Luossa...

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
   och vid lägerelden hörde de hans sång.
   Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
   och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

   Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
   det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
   Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
   kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

   Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
   om de vildaste havens vila har jag drömt.
   Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
   där det käraste vi kände skall bli glömt.

   Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
   ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
   Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
   och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

   Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
   redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
   hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
   och jag fördes bort av anden att få ro.

   Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
   och min rätta väg är hög och underbar.
   Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
   Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

   Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
   där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
   Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
   mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

   Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
   må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
   Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
   led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

   Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
   där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
   Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
   under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Dan Andersson
(1888-1920)

Det värsta med att vara så här stressad är att jag inte riktigt förblir mitt gamla vanliga jag. Ständigt är mina tnkar på andra håll och jag misstänker att jag är rätt så svår att kommunicera med. Eftersom jag har lagt märke till det här så jobbar jag så effektivt som möjligt emot det. Men hjärnan säger stopp och oftast så blir konversationer med mig inte alltför roliga. Det gör att jag får panik - alla vill väl känna att de har kontroll över situationer, än mer sig själva. Jag avskyr dt och försöker jobba emot det ännu mer - vilket leder till att jag får ännu mer hjärnsläpp och mina konversationer blir ännu mer enstavigare.

En av mina nackdelar är att jag analyserar allt. Så jag försöker analysera omgivningens raktioner på mina hjärnsläpp. Oftast kommer jag fram till obehagliga resultat. Som att folk tycker att jag är knäpp. Att jag har blivit paranoid. Känner mig paranoid. Kommer in i stadier där 'alla tycker att jag är påhängsen, jobbig och konstig'. Detta gör att jag försöker vara ännu mer trevlig, vilket resulterar i ännu fler konstigheter. Jag tror nog att man räknas som paranoid då. Mycket obehagligt.

Nu ahr jag i alla fall helgen på mig att försöka samla ihop mig själv och inse att om jag inte skärper mig snart så kommer folk faktiskt att tycka att jag är knäpp - på riktigt.

Gode Gud vad skönt det kan vara ibland med en riktigt god öl, ett par rejäla bitar choklad och bara sätta sig ner ibland. Spceillet efter en sjukt stressig vecka. Bara känna knäna domna bort. Jag önskar att jag kunde varva ner i ett nafs, men just nu är det svårt...varit på högvarv såpass länge att det har blivit en svårighet att slappna av. Ständigt en gangande känsla i maggropen och i bakhuvudet om saker jag måste fixa och planera. Har i alla fall bokat bastun för i morgon kväll. Det borde göra susen ihop med en två-tre iskalla öl!

Varför går jag aldrig och lägger mig i tid? Har kommt i säng alldeles för sent flera nätter i rad nu, vilket har resulterat i lite snygga mörka ringar under ögonen. Jag är för pigg på kvällarna och för lat för att ta mitt anvar. Egentligen borde jag angripa problemet på ett vuxet sätt, lägga mig senast elva varje kväll och gå upp i alla fall före sju. Det var ett av mina Nyårslöften. Det är brutet sedan länge. Det verkade liksom jobbigt efter ett tag. Jag är lat.
 Är det någon som har ett bra tips mot påsarna under mina ögon?

Nu när Laila är ute ur bilden så skulle man kanske se till att skaffa sig ett riktigt bra jobb. Typ Utrikesminister. Jag tror att jag skall sätta Göran P över personer som förtjänar mitt CV.  Så att de har lite mer att välja på när det är dags att tillsätta en ny. Jag har inte setts på den politiska scenen i negativa sammanhang, jag är allmänbildad och ganska mediakåt. Perfekt för posten. Välj mig, Göran!

Jag har inte alltid varit så förtjust i Ebba. Tidvis har jag faktiskt tyckt direkt illa om hennes spalter och det rosa, glittrande, fluffiga moln som är hennes signatur. Nu för tiden tycker jag faktiskt att hon är rätt kul att läsa, köper till och med Veckorevyn ibland, trots att jag under min tonårstid hyste ett grovt förakt för tidningen och allt vad den stod för. Jag har blivit allt mer tolerant med åren, inte lika fördömmande. Mer medveten om vad som påverkar mig som person och på vilket sätt medierelaterade influenser påverkar mig. På gott och ont. Skulle jag gå ut och köpa en blus för att jag har sett den i ett modereportage så är jag oftast medveten om det, och vissa delar av mig själv hånskrattar för att jag är så fruktansvärt lättlurad, att jag köper den bild som branchen pumpar ut. Andra delar av mig uppmuntrar mig att sluta tänka så mycket, att bara 'go with the flow' och anpassa mig lite. För det är ju faktiskt till stor del det det handlar om. Jag orkar inte alltid att anstränga mig till den grad som jag kan tycka att jag borde. Även det på gott och ont.

I dagens DN finns en recencion av Ebbas nya bok, 'Ebbas stil'. Jag har inte läst den, även om jag ahr funderat på att köpa den och se vad som egentligen står däri. DN:s recencent är faktiskt inte alltför positivt inställd till den, men det var inte det som fångade mig över mina frukostägg. Det var en av formuleringarna i texten som verkligen fick mig att fastna.

'Har man den minsta lilla fallenhet för att tro att ett nytt rosa läppstift kommer att göra en till en lyckligare människa är det lätt att bli förförd.' skriver Jenny Aschenberenner.
Tyvärr tillhör jag nu för tiden den grupp av människor som Jenny refererar till. Förr om åren spelade sådana saker betydligt mindre roll för mig. Jag brydde mig helt enkelt inte. Det gör jag nu. Väldigt mycket, till och med. Jag känneribland en oerhörd glädje av att köpa ett nytt plagg, göra ett fynd, känna 'on top of the World'-känslan. Har jag pengar på kortet så är 'Shop til' you drop' en fras som förföljer mig när ger mig ut på jakt. Visserligen inom rimmliga gränser, min ekonomi är väldigt begränsad och oftast brukar jag lyckas pricka in gränsen med en precision som skulle göra en konståkerska grön av avundsjuka.

 Helt plöstligt kändes inte mina ägg så goda som jag hade tänkt mig dem. Det som gjorde dem ännu mindre välsmakande var det faktum att jag faktiskt, till stor del är fullt medveten om det här. Jag vet att det är lättare för mig att ta en sväng på stan, webbshoppa eller drömma mig bort att jag levde livet som Veronica Lodge, än att ta tag i det som ibland trycker ner mig i små svarta hål.

Men så länge som jag är medveten, är det då ett sådant stort problem? Så länge jag lyckas hålla shoppingbegäret på en rimlig nivå? Klart att det är om det i slutändan skulle visa sig att jag blivit emotionellt handikappad, omvetveten om mitt så kallade själsliv och totalt omvedveten om att jag faktiskt shoppar bort en del av det onda, så skulle detkännas betydligt sämre. Samtidigt som jag njuter av det. Något så enormt. Och jag har inga som helst planer på att förändra den situationen. I alla fall så länge som det håller sig inom rimliga gränser. För så länge som jag med jämna mellanrum slåss med mina små demoner, min existensiella ångest som ibland blossar upp till oberäkneliga proportioner, så kan jag tycka att jag förtjänar lite rosa läppglans i lband, som plåster på såren och som pepp , så att jag orkar fortsätta kampen.

Måste erkänna en av mina stora laster - böcker och lipgloss... Böckerna har jag i hyllor, i högar och på gömställen. Lipglossen i handväskor, i necessärer och på alla plana ytor som jag kan hitta. När det gäller båda sakerna så har jag billiga som dyra och jag är ständigt på jakt efter nya! Där är jag även den bästa kunden - jag shoppar i alla lägen! De måste väcka min uppmärksamhet på olika sätt, färger, former och märken som jag aldrig har hört talas om. Ofta leder det till en rad överraskningar. Ofta positiva, men även negativa. Som när jag lyckades ha sönder mitt nya Lancôme Juicy Tube. Hur fan lyckades jag med det?

Egentligen handlar det inte bara om lipgloss, det handlar om allt man kan lägga på läpparna. Lypsyl, läppglans, läppstift.  I min handväska har jag tre lipgloss, ett läppstift och ett Lypsyl. Jag har svårt att hålla koll på alla, så utspridda som de är. Visserligen så kan jag få trevliga överraskningar i varje gång jag öppnar en halvt om halvt bortglömt väska, men det vore bättre att ha lite mer koll, lite mer överblick. Så jag har bestämt mig för att slå på stort nästa gång jag känner att jag har råd - och köpa en riiiktigt snygg skål. Som jag kan ha framme, med allt i. Så att jag varje morgon kan göra ett val, lyxa till vardagen med något som egentligen är så futtigt som att välja färg på läpparna. Som jag kan bli glad av att tita ner i. För ibland behöver man små, små saker som gör en glad. Som det faktum att man har lagt ner sjukt mycket pengar på läpp-godis. Jobbigt, men jag blir i alla fall glad.

Jag måste säga att jag blev lättad när jag läste i dagens tidningar att Laila Freivalds har avgått. Mycket lättad. Mer styvnackad och svårhanterlig politiker får man leta efter. Vissa saker verkade hon helt enkelt inte koppla. Som att man blir idiotförklarad av svenska folket om man inte är ödmjuk. Även om man är övertygad om att man själv har rätt så bör man faktiskt ha insikten när det är andra saker som krävs av ens agernade. Som en ursäkt efter Tsunami-katastrofen. Folk hade slutat begära henne huvud på ett fat (bildligt) om hon bara gått ut med en ursäkt, istället för att fortsatt med 'den enskilde individens och resebolagens ansvar'. Hon kunde ha gjort det, skapat lite lugn och ro, ökat sin egen trovärdighet och slagit på en sandsäck i källaren, precis som alla vi andra gör för att få ut våra aggressioner. Men det gjorde hon inte, så tyvärr blev hon slagpåse. Samtidigt så är det väldigt tråkigt, sättet som det skedde på. Det kunde ju ha blivit ett värdigare avslut.

Personligen måste jag erkänna att jag är lättad. Nu är det bara Barbro Holmberg kvar som jag har svårt för. Mycket svårt för. Men man kan ju inte få allt på en och samma gång. Någon måtta får det vara!

En av tjejerna kom i dag till jobbet med en otroligt snygg frisyr - hon hade fixat det genom att locka håret med hjälp av en vanlig keramik-plattång! Jag blev verkligen riktigt imponerad! Det hade visserligen tagit en stund, men hon såg otroliga glammig ut så det var det nog värt. Synd bara att hon skulle jobba och inte ut och festa, för det var verkligen en riktig fest-frisyr!

Pratade med granntjejen i går, det är tydligen inte bara jag som har grannar ovanför mig som får till det. Hon var riktigt sur och kallade dem 'jäkla kaniner' och hävdade att de höll på onaturligt länge. Samtidigt så menade hon att det hade varit så tyst där upp väldigt länge, så det kanske var på tiden... Hon muttrade dessutom om att hon inte fick glömma att ladda batterierna till sin Ipod, i fall trenden skulle hålla i sig...
Själv har jag inte hört ett knäpp från de ovanför mig, men jag stör mig inte så särskilt mycket. Motion måste vi ju alla ha!

...något som däremot stör mig något så rysligt är att jag inte varit och tränat ordentligt på nästan tre veckor, samt spräckt mig GI-diet nästan två veckor i rad. Har gått ner nästan tio kilo under det senaste året, men nu har vågen lååångsamt börjat kila uppåt igen. Började med GI och det gav resultat direkt, men nu har jag börjat tappa konceptet igen. Jag är så slarvig! Har återigen börjat ana den lilla 'kalaskulan' som jag har precis nedanför naveln och egentligen ger det mig full panik, men choklad är så fruktansvärt svårt att stå emot! Skulle egentligen behöva ha någon som peppar mig att verkligen ta mig till gymmet, att gå ut och pringa de där tre kilometrarna, som ger mig orken att hålla igång lika bra som jag gjorde under januari och februari!
Det blir nog inget Bäst-på Beachen-06 för min del!

Jag insåg för någon vecka sedan att jag och en tjejkompis har sökt samma jobb. Jag fick det inte och insåg i dag att det var hon som fick det. Jag har inte nämnt det för någon av våra gemensamma kompisar, men har fått reda på i omvägar att det är hon som har fått det. Jag blev lite besviken i början, men jag gillar henne skarpt och så viktigt var det inte för mig. Tänkte att det ju faktiskt inte spelar någon större roll och jag behöver ju inte låtsas om att jag har sökt det för att skapa en obehaglig situation. Kanske en dum tanke, strävar egentligen efter att vara rak i alla mina relationer, men det kändes ändå dumt att dra fram det. Så jag frågade henne om hur det gick med det nya jobbet.

Helt plötsligt så blev hon märkbart illa berörd och skämtade bort det hela. Jag blev jätteförvånad och blev först ledsen och funderade ett bra tag på hur hon kunde veta att jag hade sökt det och varför störde det henne, om jag nu tydligt visade att det inte spelade någon roll för mig? Kunde det ha varit tjejen som intervjuade som berättade det för henne? Hon måste ju ändå ha gjort kopplingen att vi kände varandra med tanke på alla gemensamma nämnare som vi har.  Då blev jag riktigt illa berörd, det kändes liksom smutsigt att någon som jag inte känner har pratat om mig bakom mig rygg.

Sedan slog det mig, vi var ju ute och festade precis efter det att jag varit på intervjun, jag är nästan helt säker på att jag har nämnt det då. Och pratade om hur gärna jag ville ha det, att det var Jobbet med stort J och att det var min 'Stora Chans' till ett steg upp im karriären! Usch! inte konstigt att hon känner sig obekväm!

Men då är det nästan ännu obehagligare - då vet ju hon att jag har sökt hennes jobb och att jag blev ratad, men hon fick det, och att jag vet det. Men ingen vill prata om det!
Vilken jäkla soppa!

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Jag bara sjunker ner i någon ogreppbar apati, där det känns som om inget kan rycka upp mig, utan jag bara sjunker djupare och djupare ner. Jag tappar allt tilltro till mig själv, alla mina 'talanger' känns urusla och allt känns precis omöjligt. Tills jag plötsligt, utan någon större synbar anledning bara blir glad igen (himlen är blå brukar faktiskt vara en väldigt bra anledning!). Känner mig oövervinnelig, fantastiskt stark och dessutom oerhört talangfull på samma gång. Allt går och Stjärnorna är nästa mål!
Fantastiskt intressant egentligen, att kunna gå från botten till toppen flera gånger under samma dag, och sedan tillbaka igen. Undrar vad Freud skulle ha haft för komentarer till det? Är faktiskt inte helt säker på att jag vill höra.

Just nu så glider jag omkring i en mittemellanhalvsvacka. Det har jag märkt på en rad symptom;
- Jag läser en fantastiskt rolig kurs, men har ingen som helst energi att plugga.
- Jag har en massa spännande böcker och tidsskrifter, men jag har ingen som helst lust att att läsa något mer betyngande än dagens DN (vilket i och för sig kan vara ett äventyr, vissa dagar)
- Jag har en massa spännande, nya hudvårdsgrejor som jag suktat efter länge och äntligen investerat i, för att nu bara känna att 'de var så dyra, bästa att spara dem till ett speciellt tillfälle!' (mina ben är sjukt vintertorra och man kan redan skönja acneärren som jag har på hakan och som det krävs en massa fixande för att de inte skall synas).
- Jag har inte kommit iväg och tränat på nästan tre veckor, trots att jag äntligen har börjat bygga upp muskler och ökat på min kondition.

Egentligen inget särskilt alls, jag är bara seg och väntar på att den dumma våren skall dyka upp så allt känns lite lättare igen! Känns lite dumt att klaga, det finns ju faktiskt människor där ute som verkligen mår riktigt dåligt. Men jag tror starkt på att om man bara kan sätta fingret på varför man är så jäkla nere och energilös så kan man lättare ta sig i kragen och se till att något händer! ...och nu har jag gjort det, alltså borde min självförbättringsprocess vara på god väg att kicka igång! Är bara himlen blå i morgon, så är jag nog på god väg!

Jag är så klantig! Glömde en liten burk med Nouba-ögonskugga på handfatskanten i morse - nu hade det läck in vatten i den på något jäkla sätt och eftersom den var i pulverformat så består den nu av en enda jäkla klump.... Irriterande!! Okej, den var inte svindyr, men tillräckligt dyr - och ny - för att jag det skall störa mig! Måste jag alltid vara så oförsiktig med mina saker? Varför kan jag aldrig lära mig?

Återigen tror jag att våren har kommit, men i dag är himlen blå, solen skiner och snön är mjukare än vanligt! Det måste betyda att det är vår, att jag skall ut och njuta av den och att jag förmodligen kommer att vara förkyld inom en vecka. Det slår aldrig fel, för jag tror likadant varje år... Men i dag så skiter jag högaktningsfullt i det!

...hoppas att morgondagen blir en mer produktiv dag, med mindre shopping (dåligt för min för tillfället tunna plånbok!), mindre socker (dåligt för min kropp!) och mindre slöande (dåligt för mitt intellekt!)
Sov Gott, alla där ute!

Det här är inte sant! Carola, frikyrkoSveriges våta dröm, har i ett blått tält och en hes röst gått vidare till Athen. Jag är så besviken.
Jag tyckte verkligen att Pudlarna gjorde så jäkla bra ifrån sig! Nu vill jag ha sjuk mycket godis, alternativt en stor whiskey, att trösta mig med...! Jourbutikens godishylla, here I come! Jag fick till och med en signerad singel med 'Night of Passion' av min bästa vän, som pepp inför finalen! Den duger kanske fortfarande till diskbänkshångel?

Jaja, det mest positiva man kan säga just nu är väl att Sveriges befolkning är ett lojalt land. Carola var 80-talets hjältinna och tydligen så är det många som har kvar henne på en speciellt plats i sina hjärtan. Och då sviker man inte henne, punkt slut. Man får väl vara positiv och helt enkelt bara säga 'vi får väl se hur det går'.

Jag skall håll tummarna i kväll. Men verkligen inte för Carola. Tyvärr. Hon sjunger riktigt bra och har en dynamisk närvaro på scen, det förnekar jag inte. Jag tycker att hon är...lite otäck. Hon är för religiös för min smak. Jag glömmer aldrig när hon bestämt hävdade att homosexualitet kunde botas med förbön... Då fick jag alla mina fördommar om henne bekräftade och sedan dess är min åsikt om henne fast. Jag kan bara inte stödja henne när jag vet att hon har åsikter som ger mig kalla kårar. Många verkar hålla på henne bara för 'hon är ju trots allt Carola, hon verkar helylle och jag älskade 'Fångad av en stormvind' nar jag var tio!' Jag älskade också den när jag var tio och den är fortfarande bra, men...det går bara inte.  Och så bra var faktiskt inte låten. Tyvärr.

Jag satsar däremot på BWO eller The Poodles. Speciellt Pudlarna. Det ger mig sådana nostalgikickar att det nästan svindlar och jag minns allt så sjukt intensivt att jag nästan tror att jag är tonåring igen. Dessutom så får jag en intensiv lust att dra fram nätstrumpbyxorna och  ha vilt hårdrockssex på nå'n diskbänk...Sån är jag!

Jaja, kul skall det bli i alla fall! må bästa låt vinna! Bara det inte blir Rednex, det blir bara för pinsamt...

Vissa saker kan man bara inte undgå att lägga märke till. De är bara väldigt svåra att missa. Som i natt, då kunde jag inte undgå att lyssna på grannen ovanför mig. Hon/han fick onekligen till det, för sängen gungade och gnällde något så fruktansvärt. Egentligen var det nästan trevligt att lyssna på, för jag har bott här i fyra år, och det är faktiskt otroligt länge sedan det hördes något sådant däruppifrån. Det behöver ju inte betyda att det inte händer något, men de enda ljuden som brukar höras, ca 3-4 gånger per dag, är någon som skrapar sina stolar, alternativt tappar små, metalliska föremål i golvet. Låter ytterst trist, måste jag säga. (Jag undrar hur människan som bor under mig uppfattar mina ljud och sammanfattar mitt liv. Det kanske vore obehagligt att veta. Jag vill inte att de skall ha några uppfattningar om mig, men det är ju oundvikligt) Så äntligen hände det något i sovrummet ovanför mitt och jag blev nästan glad av att höra ljudet. Rätt så länge dessutom. Jag kanske borde kila upp med lite gratulationer och säga det verkligen var på tiden? Sedan så skulle jag nog ha en fiende för livet här i huset! Men kul vore det...

Oj, det blev en riiiktigt lugn fredagskväll! Egentligen inte så konstigt, med tanke på att jag var ute i går och kände mig halvdöd i morse när jag släpade mig upp...Tänkte avsluta kvällen med att krypa till sängs med lite härlig, mörk choklad och en nyinköpt tidning, alternativt ta en ny bok ur min hög för olästa böcker...Den blir alltid större, eftersom det finns betydligt fler böcker att borde läsas än det finns tid att ta sig an dem!
*gäsp* God natt!