Lilla Spöket

Känns faktiskt konstigt att skriva det, men för tillfället är jag det. Vanligtvis så älskar jag det djupt - vilket jag givetvis förtfarande gör - men efter att tillbringa åtta timmar om dagen framför datorn så har jag liksom inte lika stort behov av den längre. Jag slår inte ens på den när jag kommer hem från jobbet. Jag ignorerar den och allt ajg brukar gör apå nätet. Jag orkar inte längre.

By the way - har läst klart Harry Potter nu. Tårarna rann genom hela kapitel 33. Jag fick hämta papper. Det är väldigt länge sedan jag grät på det sättet över en bok. nu var jag otröstlig. Så satans sorgligt...

Ja, jag vet, nya boken kom ut i går - men jag är hemma hos mina föräldrar över helgen och boken ligger på mitt lokala postkontor hemma i Uppsala. Så jag skall undvika all kontakt med medier/människor som på något sätt skulle kunna tala om bokens handlig för mig. Jag vill INTE veta! Jag vill läsa själv!

Jag har dessutom bestämt mig för att ta med mig "Harry Potter och Halvblodsprinsen" hem, så att jag kan skumma lite i den och uppdatera mig! *spännandespännande*

Jag vet, jag vet. Jag har tjatat om den här låten tidigare, och nu tänker jag medvetet göra det igen.

Enjoy!

Jag dansade till en låt för en herrans massa år sedan. Det var en Massive Attack-låt och den inleddes med andetag. Andetag som lät som om de andades ur någon slags mask. Det höll på rätt så länge, jag minns inte riktigt hur länge, kanske en minut? Jag har inget minne av vad den hette, men jag minns att jag saknar den...någon som kan ge mig en titel?

Det här är hemskt, faktiskt. Jag har fallit i gropen som jag lovade mig att aldrig hamna i. I alla fall inte vid den här åldern. Jag sitter i Gropen "falla-ihop-i-ett-livlöst-litet-stycke-så-fort-jag kommer-innanför-dörren". Fy Fan. Med stora F.

Det jag egentligen gör om dagarna är att gå upp tidigt, göra mig i ordning efligt en strikt ordnad rutin, åka till jobbet, jobba glatt samtidigt som jag dricker te fram till lunch, sedan fortsätta i förhoppningsvis samma tempo som jag gjort under förmiddagen. Eventuellt lite långsammare eftersom jag förhoppningsvis har hunnit jobba undan lite av det ansvar som lligger på mina axlar. Sedan brukar jag gå från jobbet, vanligtvis fortfarande rejält pigg, prommenera till min cykel och cykla hem, men huvudet fullt av planer inför kvällen.

Precis där händer det något. Jag misstänker att det är på den sista rakan hem. Luften liksom börjar sippra ut. När jag kommer innanför dörren så är nästan inget som jag hade planerat. Jag gör i princip inte något av det som jag måste göra/borde göra/vill göra/brukar tycka om att göra.

Okej, jag umgås en del med mina kompisar och det är faktiskt helt underbart. Men...min skitiga matta? Mina överfulla skåp? Min halvfärdiga uppsats? Mitt växande tvätt berg? Mitt dammiga golv? Alla tankar som jag borde samla och skriva ner? Alla mina högflygande planer? Vad ska det bli av dem? ÄR det meningaen att det skall bli så här när man inte ens är 25?

Vilken jävla dum fråga - det är klart att det är! Man lever ju faktiskt ett jäkligt bra liv, har egentligen allt det man behöver och saknar bara den där underbara självförverkelsen som hela västvärlden tjatar om.  *suck*
Men nu lever man ju här och nu, och det är ju faktiskt det jag vill ha. Självförverkligandet.

Kan någon bara förklara hur i helvete man ska hinna med det när man jobbar heltid?!

...det blir återbesök hos både tandläkaren och läkaren. den här veckan känns det som om inget skulle fungera bra! Tur att jag klippte mig i förra veckan, för annars så skulle väl till och med frissan be mig komma på "återbesök om några dagar". Dyrt blir det också...inom 1½ vecka kommer jag att lägga mellan 2900-3200kr på mina tänder. Toppen.

På fredag har den permiär och på lördag är det dags för besök!! Som jag har längtat!! Sedan kommer Harry Potter and the Deathly Hallows 20 juli - jag ahr redan gjort en förhandsbeställning! Jag längtar! sedan kommer jag att sörja när det är över! Dock finns det ju två filmer kvar att se fram emot!



Übersnygge Alan Rickman spelar Snape!

Hela den högra delen av mitt ansikte bultar och spänner, värken komemr i omgångar och jag knaprar Panodil Zapp för att klara mig igenom arbetsdagarna. I morgon skall jag till tandläkaren och till läkaren. Jag hoppas att någon av dem kan göra något vettigt åt mig värk, jag vill fanimej ha något receptbelagt som fårn Zapp att se ut som godis. Skit samma om jag blir en zombie! Det är det värt!

Jag skall aldrig, aldrig, aldrig mer stoppa något i örat och jag skall gå till tandläkaren oftare!

...min bästa vän åker till Amsterdam i morgon och jag är itne lite avundsjuk! Jag vill också! Massor! Semester vore ju inte helt fel just nu. Men man måste ju ha pengarna för det och det har inte jag just nu. Inte alls, faktiskt.
*suck* ...och de jag kommer att tjäna kommer faktiskt inte att räcka långt, tyvärr. Riktigt surt, när jag tänker på det.

...det är nämligen inte så länge sedan jag var i Glasgow, så händer det här! Tur att jag bara flyger lågpris, de landar alltid på mycket mindre flygplatser, inte så "attraktiva" för terrordåd....

Det gungar lite i kroppen i dag. En hel del faktiskt, och jag hoppas stenhårt att det inte skall utvecklas till något obehagligt....Jag har inte ont i huvudet och jag orkar verkligen inte ligga på knä och kräkas i dag. Jag har en arbetsvecka framför mig, så jag vill vila ut i dag!

Jag var hemma hos en kompis, vi kan kalla henne Tjej 1, tillsammans med en annan kompis, som vi kan kalla Tjej 2, och åt middag drack vin och snackade sex och resor. (Gud, vi diskuterade onanivanor...) Planen var att vi skulle gå ut efteråt, men under kvällen blir vi mer och mer berusade och Tjej 2 verkar tycka att det hela är ganska så obehagligt -  hon blir mycket mer full än vad hon brukar bli. Så när Tjej 2 är på toaletten så föreslår jag Tjej 1 att vi inte ska gå ut - jag har insett att jag är ganska så berusad själv och misstänker att utgång inte riktigt är det bästa för mig.

Tjej 1 nästan fräser till mig att det skall vi visst det! Till saken hör det varken Tjej 1 eller Tjej 2 har sällskap, men det har jag sedan ett par år. Jag har aldrig tänkt på det som någon "big deal" när vi går ut, eftersom ingen av dem verkar se det riktigt på det sättet.  Alltså, visst, jag har förstått i alla fall av Tjej 1 att hon gärna vill träffa någon, och i går förstod jag det ännu mer.

För hon fräser till mig att "bara för att du har ditt på det torra" så måste jag väl fatta att de andra vill gå ut och träffa någon. Jag minns inte exakt hennes ord, men i den stilen gick det. Hon tyckte att jag var missunnsam och inte tänkte ställa upp och unna henne en utgång...

Sedan kommer Tjej 2 tillbaka från toaletten och det första hon i princip säger är att hon inte vill gå ut, hon har svårt att gå rakt och vill gå hem. Tjej 1 gör en kovändning och helt plötsligt är det helt okej att det inte blir någon utgång! Heeelt okej! Jag blir riktigt sur, men säger inget. Men på vägen hem kan jag inte hålla mig och berättar för Tjej 2 och hon verkar inte alls tycka att det är konstigt att Tjej 1 tycker att jag är missunnsam. Det här tyder även på hur full jag är, annars hade jag nog hållit käft....

Men det som gör mig förvirrad är; hur kan de faktum att jag har sällskap göra att jag inte får säga "jag håller på att bli för full, jag vill inte gå ut"?! Vad i helvete har det med saken att göra? Är jag missunnsam varje gång jag tackar nej till att gå ut? Hade det varit bättre att jag följde med och mådde asdåligt? Jag förstår inte det här, skulle någon kunna vara så vänlig att förklara för mig?