Lilla Spöket

I gar nar jag forsokte fa min chef att ge mig ett slutdatum da jag kan avsluta allt och aka hem, sa ville ha aterigen ha ett mote med mig och diskutera igenom allt. Fine, det blir ett mote till, men det har borjar bli en fars.

Det kanns som om han sitter i ena anden och drar och vill att jag skall stanna coh jag sitter i andra anden och vill aka. Jag vill verkligen inte trampa honom pa tarna, men snart maste jag nastan... Och mitt i alltihopa, angesten over att inte fa jobb nar jag komemr hem... Tank att lamna det etablerade varlden har, men jobb, lagenhet, bil och vanner for...ja, jag vet itne vad?

Jag ar lite radd just nu.

Det ar inte klokt, att amn som gammal socialist har gatt och blivit blodig rojalist pa senasre ar. Brojade nastan grina nar jag laste nyheterna om att den prinsessa ar fodd pa Karolinska sjukhuset och betvinga min lust att springa over till narmsta supermarket och kopa lite skumpa....

 

Herregud, nar fan blir gammal blir hon religios....

I dag kommer min hogste chef tillbaka efter ha varit bortrest i ett par dagar och jag ar nervos. For jag maste ga till honom och stalla krav och tro det elelr ej, han kan vara himla tralig nar det galler krav. Jag vill ha mitt slutdatum, jag vill ha min biljett, jag vill ha mitt rekomendationsbrev. Och jag vill formodligen ha det innan han vill ge det till mig. Det kommer att bli diskussioner som antingen gor mig eller honom irriterade och det orkar jag inte just nu.

 

Jag hatar att arbeta i en organisation med en sjukt svag HR-avdelning. eller, rattare sagt, icke-fungerande HR-avdelning. HATAR!

Trots att jag tvivlar varje dag pa att jag har fattat ratt beslut om att aka tillbaka till Sverige sa kanner jag mer och mer for varje dag att det ar dags att aka snart. For det ar det. Jag vet att jag kommer att bli rastlos inom en kort period, att jag inom ett ar kanske kommer att svara over mig sjalv och att jag valde att aka hem. Men da maste jag komma ihag att just NU sa kanns det alldeles underbart att snart aka hem. Alldeles underbart. Maste komma ihag det. Komma ihag.

 

 

....hur kan en certifierad ISO tränare ha en Yahoo-mejl som kontakt till sina kunder?

 

...hur kommer det sig att 15 vuxna människor på chefspositioner blir fnittrande små fjollor så fort det skall skrivas ett prov på de senaste tre dagarnas kursinnehåll?

 

...hur kommer det sig att jag inte kan fokusera pa mitt arbeta utan bara tanker pa biffen coh det vita vinet som foljer efter lunch?

 

...hur kommer det sig att varje lordag jag jobbar sa kanns det som om det bara ar pa latsas och allt egentligen bara ar lek?!

 

*suck*

 

 

 

 

Vet ni vad som bade stor mig och skrammer mig?

Det har med att en hel del av mina kompisar/slaktingar tjaaaatar om att vi skall komma hem sa fort som mojligt. Jovisst, det skall bli jattekul, men nar jag kommer hem, star dar utan jobb och utan lagenhet, boendes hemma hos mina foraldrar i deras gaststuga tillsammans med Nikals och Katti och pengarna tar slut och angesten kommer och man blir arg, tvar coh sur och tappar hoppet och modet och bara vill lagga sig ner och do, vem i HELVETE kommer att komma till min hjalp da?! Da ar vi ju ensamma, har lamnat fast jobb och betald bostad med avbetalad bil for att komma hem till...ingenting. Det ar det ingen som tanker pa, de bara rycker lite pa axlarna och sager 'det fixar sig' och jag vet att sedan, nar angesten kommer, da ar de inte dar, utan da star man dar sjalv, utan alla som aah:ar och aaah:ar over att man skall komma hem och umgas med DEM. Forstar du vad jag menar? Ingen av dem har makten att ge mig ett jobb/skaffa mig en lagenhet etc och alla tanker att "det fixar sig". Men...hur da? Visst, far jag jobb pa en gang, fine, da ar allt bara bra, men om det tar langre och langre tid och tillslut ar jag beredd att jobba pa McDonalds trots mina dubbelexamens och fyra ars erfarenhet i chefsposition.

 

Gaaa.

Jag maste paminna mig sjalv om varfor jag faktiskt aker harifran....

...att jag skall aka har ifran snart har slagit mig. Aven om jag inte har ett fast datum sa ar det inom 1-3 manader. Shit.

 

Det kanns helt hemskt, att jag pa egent bevag ar pa vag harifran. Bort fran underbara, fantastiska enerverande Afrika.

 

Jag pendlar kraftigt mellan "VAD HAR JAG GJORT" till "det skall bli ratt skont att aka anda".

 

Det kanske ar lika bra att aka hem och fa en reality check anda. Sa att man inser vad det ar jag saknar harifran.

...fick jag nästan en kollega att börja gråta när jag släppte bomben att ajg ahr sagt upp mig och skall åka hem till Sverige. Fan vad taskig jag är ibland...