Fullt ös medvetslös...

...har det varit på sista tiden, men det är okej, tror jag.
Kom ut helskinnad på andra sidan i alla fall.


Jag tror att jag klarar det har

For forsta gangen pa en halv evighet sa kanns det som om jag kommer att klara det har helskinnad, till och med i ett stycke och att det kommer att ga bra. Packningen reder sig, jag hinner med det jag vill har gjort och papprena kommer i tid. Tror jag i alla fall. Jag tror att jag har koll pa allt nu. Tror det. Jag tror jag klarar mig, jag tror att jag overlever.

 

Underbart.

Jag kommer att kunna sova ordentligt for forsta gangen pa lange i natt.

 

Underbart.

 

 


Andas

Jag måste komma ihåg att andas, annars blir jag galen.

Hör ni det, GALEN!!


Dagarna går...

..något otroligt fort. Det är i dag 17 dagar tills vi åker. 17 dagar och alla papprena är inte klara, 17 dagar och det är kaos hemma, 17 dagar och jag är totalt oinspirerad på jobbet och fudnerar över hur i h-e jag skall få ihop ett överlämningskit till en person som inte ens har blivit anställd, 17 dagar och jag vet inte vad.

 

Ångest.

 

17 dagar.

 

 


Tank,

...snart ar jag pa vag! Kan knappt tro det, det kanns bade underbart och skrammande!  Laskigt ocksa. Far med jamna mellanrum emotionella overflows och blir stirrig, men de ar korta och det gar over. Maste intala mig sjalv att jag alltid kan aka tillbaka, nar tillfalle ges. Bara for att jag aker nu sa betyder inte det att jag inte kan komma tillbaka. Eller hur?

 


Det ar mycket nu

Allt bara virvlar om mig just nu och jag skulle behova 48 timmar per dyng. Och det blir inte battre av det faktum att varannan vkall har jag moten och varannan kvall, nar jag skall arbeta av grejor, sa finns det ingen el. Grattis tjejen.

 

Det skall bli det basta med att flytta hem! EL! att kunna saga "du far den har rapporten/texten/whatever pa mandag" och det blir KLAR for att du har haft EL hela helgen. Det ser jag fram emot sa jakla mycket!

 


Inte nu igen

I gar nar jag forsokte fa min chef att ge mig ett slutdatum da jag kan avsluta allt och aka hem, sa ville ha aterigen ha ett mote med mig och diskutera igenom allt. Fine, det blir ett mote till, men det har borjar bli en fars.

Det kanns som om han sitter i ena anden och drar och vill att jag skall stanna coh jag sitter i andra anden och vill aka. Jag vill verkligen inte trampa honom pa tarna, men snart maste jag nastan... Och mitt i alltihopa, angesten over att inte fa jobb nar jag komemr hem... Tank att lamna det etablerade varlden har, men jobb, lagenhet, bil och vanner for...ja, jag vet itne vad?

Jag ar lite radd just nu.


Jag är nervös

I dag kommer min hogste chef tillbaka efter ha varit bortrest i ett par dagar och jag ar nervos. For jag maste ga till honom och stalla krav och tro det elelr ej, han kan vara himla tralig nar det galler krav. Jag vill ha mitt slutdatum, jag vill ha min biljett, jag vill ha mitt rekomendationsbrev. Och jag vill formodligen ha det innan han vill ge det till mig. Det kommer att bli diskussioner som antingen gor mig eller honom irriterade och det orkar jag inte just nu.

 

Jag hatar att arbeta i en organisation med en sjukt svag HR-avdelning. eller, rattare sagt, icke-fungerande HR-avdelning. HATAR!


Trots allt

Trots att jag tvivlar varje dag pa att jag har fattat ratt beslut om att aka tillbaka till Sverige sa kanner jag mer och mer for varje dag att det ar dags att aka snart. For det ar det. Jag vet att jag kommer att bli rastlos inom en kort period, att jag inom ett ar kanske kommer att svara over mig sjalv och att jag valde att aka hem. Men da maste jag komma ihag att just NU sa kanns det alldeles underbart att snart aka hem. Alldeles underbart. Maste komma ihag det. Komma ihag.

 

 


Innerst inne.

Vet ni vad som bade stor mig och skrammer mig?

Det har med att en hel del av mina kompisar/slaktingar tjaaaatar om att vi skall komma hem sa fort som mojligt. Jovisst, det skall bli jattekul, men nar jag kommer hem, star dar utan jobb och utan lagenhet, boendes hemma hos mina foraldrar i deras gaststuga tillsammans med Nikals och Katti och pengarna tar slut och angesten kommer och man blir arg, tvar coh sur och tappar hoppet och modet och bara vill lagga sig ner och do, vem i HELVETE kommer att komma till min hjalp da?! Da ar vi ju ensamma, har lamnat fast jobb och betald bostad med avbetalad bil for att komma hem till...ingenting. Det ar det ingen som tanker pa, de bara rycker lite pa axlarna och sager 'det fixar sig' och jag vet att sedan, nar angesten kommer, da ar de inte dar, utan da star man dar sjalv, utan alla som aah:ar och aaah:ar over att man skall komma hem och umgas med DEM. Forstar du vad jag menar? Ingen av dem har makten att ge mig ett jobb/skaffa mig en lagenhet etc och alla tanker att "det fixar sig". Men...hur da? Visst, far jag jobb pa en gang, fine, da ar allt bara bra, men om det tar langre och langre tid och tillslut ar jag beredd att jobba pa McDonalds trots mina dubbelexamens och fyra ars erfarenhet i chefsposition.

 

Gaaa.

Jag maste paminna mig sjalv om varfor jag faktiskt aker harifran....


Insikten!

...att jag skall aka har ifran snart har slagit mig. Aven om jag inte har ett fast datum sa ar det inom 1-3 manader. Shit.

 

Det kanns helt hemskt, att jag pa egent bevag ar pa vag harifran. Bort fran underbara, fantastiska enerverande Afrika.

 

Jag pendlar kraftigt mellan "VAD HAR JAG GJORT" till "det skall bli ratt skont att aka anda".

 

Det kanske ar lika bra att aka hem och fa en reality check anda. Sa att man inser vad det ar jag saknar harifran.


Because you are such a sad, sad little person

Får man svara så när man får korkade utläggningar och dumma frågor från ens kollegor? Kollegor som bitvis beter sig askonstigt mot ett flertal personer på kontoret (alltså, bli inbjuden på middag och sedan inte dyka upp? var skittrevlig ena timmen, för att andra timmen skicka otrevliga mejl? att helt plötsligt inte svara när man hälsar?), och som kräver en amssa respekt som de aldrig har förtjänat och som sedan komemr och ifrågasätter saker och ting?

 

-No, I have not done it. Why? Becuase you are a sad, sad little person!

 

Fan vad skönt det skulle vara!

 

Dock skulle det nog sänka min populäritet en hel del... från typ +/- 0 till -/- 0?

Frågan är bara, är det värt det?

Min hjärna säger "självklart inte" men hjärtat vrålar 'KLART SOM FA-AN!'

 

Tur att jag är en sådan balanserad person så att jag vet vad jag skall och inte skall lyssna på!

 

 


I dag...

...har det varit en bra dag. Faktiskt.

 

Skont.

 


Langtsamt, langsamt

"det finns mer an ett satt att bli av med nagon pa en arbetsplats" sade en kollega till mig for ett tag sedan.

Sa ratt han har.

 

Slutar man fraga personen i fraga om dens asikter, slutar man lasa de rapporter som kommer in, slutar man helt enkelt bry sig, da slutar personen i fraga att gora det ocksa. Kanske inte sa att det marks, men i sig sjalv, inombords, da bryr man sig inte langre. Det kanske tar 5 dagar istallet for 2 att bli fardig med den dar rapporten, man kanske kollar mejlen tio ganger om dagen, man kanske surfar skit istallet for att engagera sig i arbetsplatsen.

 

Sedan kommer det en dag da personen i fraga far hora att man inte langre tillfor nagot till arbetsplatsen och eftersom man sjalv har vaggats in i den uppfattningen, sa ar man overtygad om att det ar som sa och gar utan att stalla till med brak.

 

Just nu kanns det som om jag ar substitiutet som plockas fram vid nodtillfallen. Och som har slutat bry sig.

Det ar val arligast som sa, att jag nastan ine bryr mig langre. Dock ar jag sjalvgaende och mina projekt rullar pa, dock langsamt, langsamt, for ingen bryr sig om den, sa alla uppgifter/bilder etc bara glider vidare, ingen hander egentligen.

 

 


Att korsa en linje

Haromdagen gick jag over en alldeles underbar linje som jag aldrig trodde att jag skulle korsa.

 

Jag gick till min narmaste chef och forklarade att den aldre chefen som hackar pa mig (min kladsel, mitt sprak, avbryter mig, sjalper over ansvar utan att meddela i forvag etc) ar ett javla rovhal ("fucking asshole" tror jag var ordet jag anvande) om om han fortsatter sa kommer jag att fa krupp och bli galen.

 

Han tittade lite forvanat pa mig i en sekund och nickade sedan ('he is a bloody idiot!') och sade att jag skulle skita hogaktningsullt i honom.

 

Fan vad skont det kandes.

 

 


Jag har bestämt mig.

Jag har funderat en massa, diskuterat och funderat lite till, men har nu antligen bestamt mig.

I mars sager jag upp mig.

 

Forut hade jag en massa forestallningar om att "jag kanske kan forhandla till mig battre villkor och da stannar jag", sa har jag tankt lange. Dock har jag insett att jag funkar inte sa. Har tanken val slagit rot om att jag vill ga och det har lagt sig i mitt trygghetsknarkande sinne (ergo, jag har funderat ut hur jag skall na trygghet i min forandring), da vill jag garna ga pa sekunden.

 

Just nu gar inte det, jag maste av olika anledningar vanta tills mars och det kanns bade bra och daligt. Talamod ar en dygd och det ar bra att kunna ga igenom allt ordentligt for att sla fast att jag inte gor nagot overilat. Daligt for att jag borjar slappa pa allt det dar som man kompromissar med for att en arbetsplats skall bli bra for en. Som att man star ut med alla taskiga skamt, alla elaka harskartekniker, andra manniskors ilska som man har tagit emot tidigare bara for att halla klimatet pa arbetsplatsen i schack. For att man inte vill trampa i klaveret, for att man vill att alla skall vara nojda och glada.

 

Och folk marker det. Helt plotsligt marker de att man inte langre skrattar at deras skamt (som aldrig har varit speciellt roliga), att man inte lagger sig platt nar de kommer med sina krav (helt plotsligt tittar man dem i ogonen, suckar lite och sager "visst" istallet for sitt tidiga solskensleende och "ABSOLUT") att man faktiskt inte langre respekterar dem for det de vill bli respekterade for utan istallet ser dem for den skit de faktiskt ar och det syns pa mig. Jag kan inte dolja det langre.

 

Och i den har upproriskheten kommer det sjalvklart mera skit, for hon som alltid har varit sa snall och tyst och gjort som hon har blivit tillsagd med ett leende (for allas trevnad) har helt plotsligt lessnat och bestamt sig for att det ar skit att gora sa. Och VISST, det borde jag har gjort for lange sedan, det borde jag ha gjort fran forsta borjan, MEN, det ar inte latt alla ganger. Det ar fanimig inte latt.

 

Sa skulle nu min chef galant erbjuda mig loneforhojningen som jag vill ha (vilket iofs ar hogst osannolikt) sa vet jag inte om jag skulle vilja/kunna stanna i alla fall. Nej, jag gor inte mig sjalv omojlig har pa arbetsplatsen, absolut inte, jag bara markerar att vissa saker inte langre ar okej, det ar inte sa att det skulle ga en mobb efter mig om jag stannade. MEN. Jag vill inte langre boja mig for en stor del av de aldre manliga chefer som sitter som smapavar och tror att de kan gora precis som de vill. Och da skulle det bli problem. For de har suttit i foretaget de senaste 15 aren och langsamt skulle de gora mitt liv till ett helvete genom sin politik och sitt skitsnack. Jag har sett det handa andra, jag ar fullt medveten om att det skulle kunna handa mig.

 

Darfor biter jag ihop, vantar pa att mars skall komma och forsoker halla foraktet borta. I alla fall sa att det inte syns.

 

Men det kanns javligt bra att ha bestamt sig!

 


Hudlös

I dag kanner jag att jag ar alldeles hudlos. Minsta lilla sak blir en rispa pa huden.

Skont att det har varit en lugn dag so far, skulle nog inte orka med sa mycket annat, faktiskt...


Mina arbetskamrater.

Manga av dem ar snalla, trevliga, peppande gulliga och jag alskar dem. Men i dag vill jag bara fokusera pa det elaka, for i langden ar det det som branner inom en och som far en att nastan vilja grata (och som har gjort att jag faktiskt gar hem och grater ibland), for det maste UT och det ar sa skont att slappa loss det ibland.

 

Manga av mina arbetskamrater tror att de kan saga vad de vill till mig, att det ar okej eftersom jag ar annorlunda, antar jag (precis som manga #$%^^$$@ puckon i Sverige behandlar invandrare/kvinnor/minoriteter (eller bara andra manniskor?), antar jag. det ar jakligt nyttigt att vandra i andra manniskors skor, kan jag meddela), for jag vet inte exakt varfor jag far vissa kangor. Eller visst, det ar kul att sla pa dem som inte slar tillbaka.

 

Jag har bland annat fatt hora fran mina kollegor;

 

- Att jag ar tjock. Det har har jag hort minst hundra ganger i olika tappningar. Alltifran ett enkelt konstaterade, till de som ger det som en komplimang (ja, myten om att vissa man gillar runda kvinnor stammer), till de som sager det for att vara rent elaka. En gang traffade jag pa en fore detta kollega (som vid det tillfallet valdigt uppiffad, valsminkad och i nya klader och dessutom hade gatt ner 18 kilo, vilket hon papekade for mig efterat) pa en massa dar jag stod i en ratt osmickrande foretagst-shirt och jag utbrast glatt "vad FIN du ar!"och hon svarade "jag vet, vad FET du ar". Jag tappade hakan och fick ursakta mig och ga in pa toaletten for att kampa med graten. Min nrmaste chef trostade mig och trots att han sag hur ledsen jag blev sa har han sjalv skamtat pa min bekostnad om min vikt.

 

-I relation till vikten sa har jag vid ett flertal tillfallen fatt kommentarer, mest fran kvinnliga kollegor, att om jag inte passar mig och skarper till mig sa kommer min man att lamna mig eftrsom jag haller pa att bli bade fet och ful.

 

- Att mina glasogon ar fula och att de borde bytas ut sa fort som mojligt, de far mig att se gammal och ful ut.

 

-Att min frisyr far mig att se trakig ut, jag borde gora nagot at den.

 

-Jag har blivit tillsagd av en aldre, manlig chef som jag trodde att jag stod pa god fot med, pa ett mote med en grupp pa 6 personer infor en kommande kundmiddag att jag maste se till att kla mig "passande" pa middagen, nagot som jag satter varde i att gora varje dag. Samma man avbryter mig konstant pa moten, kritiserar mig infor kunder och stjalper over ansvar pa mig (ni vet, i stil med "varfor har du inte gjort A, B, C?!" nar jag inte ens blivit informerad om att jag ar ansvarig for att gora det).

 

-Jag har blivit utskalld och kallad totalt inkompetent och vardelos av en nyanstalld kollega som inte fick sina visitkort i tid.

 

-Min moral har blivit, ett antal ganger, ifragasatt pa olika satt eftersom jag inte ar gift med min man.

 

Och sedan till nagot som faktiskt ar lite roligt;

-Jag har en superkristen kollega som blev vanisnnig pa mig och inte pratade med mig pa flera dagar eftersom jag inte trodde pa att han inte langre behovde glasogon eftersom han hade blivit helad. Jag sade ingen nar han tva veckor senare borjade anvanda sina glasogon igen.

Mindre roligt;

-Hans fru har vid 3-4 olika tillfallen papekat att jag ar valdigt tjock samt fragat om jag inte ar gravid. Trots att jag bubblat inombords av ilska sa har jag avstatt fran att papeka att hon vager nastan 30 kilo mer an mig och darfor borde halla kaften, eftersom vikten i min varld inte ar viktig pa det sattet.

 

Puh, det blev en ratt lang lista, faktiskt.
Fruktansvart skont att fa det ur sig, kan jag lova! UNDERBART, till och med!

 


Chefen...

...haller sakta pa att driva mig till vansinne.

Han har olika asikter om samma saker olika dagar, kommer inte ihag vad han har bett mig respektive inte bett mig gora samt har satt i system att skalla pa mig for sadant som jag har gjort och glommer bort det jag inte har gjort.

 

 

Dessutom ar killen vid skrivbordet notoriskt otrogen och sitter och har porriga telefonsamtal med sin tjej nar han tror att jag inte lyssnar.


SKRIKA!

Om ytterligare en person be mig kopiera ett papper/hamta en miniraknare/springa och ringa nagon sa kommer den personen att fa en kaftsmall, ok?

 

Eller sa kommer jag att SKRIKA rakt ut!

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0