Trög

I dag ar jag bara trog, inte ett skit blir gjort och allt star bara stilla. dessutom ar det fredag, halva kontoret ar borta pa bon och jag har hemlangtan. Desutom har jag hemlangtan och skulle aka i morgon om jag bara fick den dar @#$%&^& biljetten. I dag ar allt bara okonstruktivt, jag far inte ens andan ut att skriva ett ordentligt blogginlagg! Grr! Titta pa den ahr bloggen, just nu ar det bara sma arga inlagg! En akta Argblogg!

Det gar fort nu

Jag har borjat packa, trots att jag inte har biljett hem annu. Maste tranga in min chef i ett horn och se till att en biljett bokas snarast, for jag har sa mycket som maste fixas som ar relaterat till just det datumet. Dagarna gar och i dag raknade jag efter, det ar i dag 46 dagar kvar tills jag aker och har tycker alla att jag ar sjukt tidigt ute, men pa ett mentalt plan ar det bra att ha allt redo, jag kan slappa av pa ett annat satt da....

GE MIG BILJETTEN!


Vet ni vad jag hatar?

Nar vi sitter och spanar pa en idé, lat oss saga en konferans for alla aterforsaljare, och sa bestammer vi oss for att fraga de olika kontoren ute i landet om hur manga av deras aterforsaljare som de tror skulle vara intresserade, bara for att fa en bild av hur manga vi skulle kunna vara pa konferansen.

 

Alltsa, fragar Hur.Manga.Tror.Du.Skulle.Vara.Intresserade?! Mojligtvis? Kanske?

 

Och far tillbaka milslanga svar dar folk kraver att fa veta NAR? VAR? BETALR NI RESA OCH BOENDE?

 

Skall det vara sa javla svart att bara fa veta hur manga aterforsaljare i din region som mojtligtvis skulle vara intresserade av att komma. Sedan kan beslut fattas om budgeten.

 

Men det ar tydligen for svart. Sadana fragor kan man inte svara pa utan att stalla till tjafs.

Tjafs. Tjafs. Tjafs.

I all evighet. Jag tror att jag blir galen.

 

 

 


Min dräng har också en dräng

...ja, erller hur man nu kan förklara utebelivna leveranser trots femtioelva samtal till produktionen och leveransansvarig. Jag blev försäkrad om att allt var okej, för att sedan, några timmar senare, hitta produkter, förare och bil på baksidan. Olastad. Olevererat. Förljuget.

 

Jävla skit också!

 

 


Trött

...på tråkigt, trista, lättstötta och ganska otrevliga leverantörer. Förstör inte min måndag, jag vill ha en trevlig början på den här veckan.

Rasande jag blir...

...pa folk som inte ringer tillbaka nar de lovat, som inte svarar nar man ringer och som mer eller mindre skiter i alla overenskommelser....

 

 

JAG BLIR VANSINNIG!


Healing?!

I gar gjorde jag min osams med en kollega nar jag deklarerade att jag inte tror pa healing (ni vet, religiosa manniskor som kor handpalaggning och hela kittet) och det faktum att han sager att han har blivit sapass healad att han inte behover glasogon langre. Han blev sa sur och besviken att han i princip vande pa klacken och pratade inte mer med mig pa hela dagen.

 

Vi har varit vanner i snart tre ar, men jag ar inte saker langre pa att vi ar det.

 

Jakla skit ocksa, kunde jag inte bara ha nickat, lett lite och sagt "men sa trevligt for dig" och sedan bara slappt det?!


Det där med barn...

Allstå. Jag skall inleda det här inlägget med en brasklapp. Jag tycker faktiskt rätt bra om barn. Jag kommer definitivt att vilja ha egna någon dag och jag och mina kompisar pratar faktiskt en hel del om barn och sådant som hör till dem (visserligen tror jag att en hel del handlar om att vi är indoktrinerade till dylika aktiviteter på grund av vår könstillhörighet), men jag kan inte förneka att jag känner ett visst förakt för vissa människor och deras inställning till barn. Som Linda Skugge här om året, när hon gick ut och proklamerade att äldre människor som levde upp sina pengar istället för att ge dem till sina barnbarn (eftersom det var ju meningen med allas liv, att få barnbarn att ta hand om och värna om och curla för) var äckliga. Då var jag så arg att jag hade svårt att tala i hela meningar och det var faktiskt ett tag sen någon hade den effekten på mig (Grattis, Linda!).

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner förakt för de av mina vänner som helt plötsligt är villiga att flytta till ställen som de hög och ljudligt förklarat att de aldrig mer vill vara mantalsskrivna på, vanligtvis den usla håla de ursprungligen kommer ifrån, eftersom deras syster/kusin/bästa kompis/granne ju har skaffa baaaaaarn och man vill ju faktiskt spendera lite tid med dem. Att jag då lite försynt (okej, jag erkänner, rätt så högljutt) påpekar att de faktiskt alltid har hatat Gnarp/Boden/Västerås och att de i flera år har gnällt om att syrran/kusinen/bästa kompisen/grannen faktiskt är dum i huvudet och imbecill har inte riktigt setts med blida ögon. De har tittat lite förvirrat på mig med blickar som säger "men Spöket, nu tror jag minsann att du har missuppfattat någonting här.....", suckat och sagt "men nuuuu har ju allting ändrats, de har ju fått baaaaarn!". Förakt, är allt jag säger.

Dessutom lite självbevarelsedrift - jag vet vem det är som får sitta och lyssna på all skit när de väl har flyttat hem för att umgås med det lilla knyttet. En av mina vänner som med högst och starkast stämma har proklamerat att hon vill 'flytta hem till rötterna' och 'umgås med familjen', jag vet att hon är ombytlig som en vindflöjel och att det i snitt tar henne tre veckor att tröttna på den nya, tidigare så efterlängtade miljön och alla aktiviteter som tillhör den. Jag vet - jag har hjälpt henne att flytta ett otal gånger.....

Och den där skiten om att 'barnbarn är livets efterrätt', kiss my ass, säger jag bara! Jag går på hormoner för att undvika sådana misstag, det har jag gjort i tio års tid och kan mycket väl tänka mig att göra det i tio år till.

Anledningen att jag kom in på hela den här grejen och exploderade är Lisa Magnussons senaste krönika på Aftonbladet. Hon har gett mig ny energi för dagen, vilket jag tackar för, eftersom jag verkligen behövde det!


Bloggtoppen.se

Bitch - eller relationsproblem Big Time!

Sitter och känner mig som världens största BITCH! Har precis pratat med en kompis via msn om hennes kille. Jag kan inte prata med henne om det i telefonen, jag tappar orden alt. blir asförbannad.

Han vill komma tillbaka, hennes ex.... Och han är ett fucking jävla freak! På så många plan att jag blir mörkrädd! Hon borde springa för livet! Och det sitter jag just nu och berättar för henne. Jag VET att jag har blivit hårdhudad mot sådant trassel, speciellt efter att ha haft/ har det riktigt bra i min egna relation i åratals... Så egentligen har jag väl ingen rätt att uttala mig. Och ja, jag har också varit lika galen som hon är just nu och hanft min beskärda del av puckon, men det är ju därför jag rycker så hårt i henne, att hon skall släppa honom, eftersom jag har varit där själv och det gjorde bara ont,ont,ont att sitta kvar där!

 Jag VET att jag har svårt att förstå tjejer (och självklart killar också, men av någon anledning så har jag bara stött på det här fenomenet med mina tjejkompisar...det skall jag hobbyanalysera någon annan dag...) som håller fast vid psykotiska loosers när de ständigt blir sårade och sårade. Som tjafsar om att 'Kärleken Skall Övervinna Allt' (här ingår då ategorierna 'knark', 'alkoholism', 'psykiska problem' samt inte minst - 'Frånvaron Av Hans Kärlek!')! För det GÖR den INTE!! ...i alla fall inte om det inte handlar om kärlek.... Jag har inte den tron! Och ärligt, ibland föraktar jag alla jävla människor som tror att det är det enda som behövs i en relation för att göra den bra... Kärlek övervinner fattigdom, misär, sjukdomar, olyckor etc. DET tror jag stenhårt på(okej, jag säger emot mig själv nu, men jag är så satans jävla förbannad just nu!!)! Jag TROR på Kärlek som en helande medel som underlättar ens vardag och ens liv och gör en lycklig!

MEN...alla människor som tror att deras narcissistiska partner som går upp i sina egna problem, som skiter i andras behov och känslor, som utnyttjar sin medmänniskor, som bara vill tillgodose sina egna behov, skall sluta med sina problem, bli normala och bara älska dem! Jag tycker så fruktansvärt synd om dem. Det funkar inte så! Människor är onda!!! Och är de inte onda, så kan de mycket väl vara psykotiska (nej, det här är inte ett slag mot alla som äter psykofarmaka - flera av mina närmaste vänner gör det och jag tycker faktiskt att det, ofta, är en väldigt bra medicin). Och när ens närmaste förälskar sig i psykotiska människor anser jag att det är min plikt att försöka skydda dem, slita bort dem och rädda dem från den människa som i mina ögon kommer att förstöra deras liv! Visst, det kanske löser sig för dem, det kanske blir bra, trevligt och mysigt. Men, ärligt, hur  stor chans är det att det blir så?  Och då vill inte jag stå där men henne och hennes söndertrasade liv och bara 'sorry, jag visste att du skulle bli ledsen när jag sade det från början, så jag sade inget'. Då tar jag hellre fajten nu, även om jag är så satans konflikträdd att jag nästan skiter på mig!

...för jag har en tjejkompis som har levt i ett helvete. Henne kille våldtog henne, misshandlade henne, tryckte ner henne så djupt att hon var övertygad om att hon inte hade något värde alls - men hon vågade inte lämna honom förens hon verkligen trodde att han faktiskt skulle döda henne. Då gick hon. Eller försökte. Sedan gick hon tillbaka i omgångar. Nu förstår hon vad han har gjort med henne och hon förstår att samma sak kommer att upprepas, men hon är livrädd att de skall träffas på stan och att han skall utöva sin magi över henne igen....för hon är inte säker på att hon skulle orka stå emot!  Om han skulle kräva henne tillbaka, då skulle hon kunna tilla dit sååå lätt!

Jag träffade bara honom en enda gång och då tyckte jag att han verkade trevlig. Lite tyst, men trevlig. Såg inte honom efter det, hörde inte så mycket från henne. Träffade henne inte på åtta månader. Och när vi träffades så berättade hon allt. Allt om vilket helvete hon haft. Och jag hade inte vetat något alls. Jag hade dessutom missat hans psykotiska drag när jag träffade honom! Hon skyllde inte på mig alls, men jag kände mig hemsk när hon berättade att alla hennes kompisar hade älskat hennes trevliga, mysiga kille till en början, men sedan, när alla började tycka att han var knäpp, så var det ingen som sade något om det till henne. INGEN! Jag kände mig hemsk, trots att jag bara hade träffat honom en gång. För jag var inte säker på att jag hade sagt något om jag hade träffat honom fler gånger och kommit på mig själv med att jag slutat tycka att han var trevlig och börjat tycka att han var ett freak...

...det är en sak i min diskussion med min andra kompis. Jag för en stenhård kampanj emot honom, påpekar alla hans brister och fel, hans sjuka tilltag och opålitliga natur. Men av någon anledning har jag väldigt svårt att bara säga 'jag tyckte aldrig att han var trevlig'. För det tyckte jag inte. Han är knäpp! Men jag kan inte...för jag vet att det skulle såra henne på ett mer personligt plan än när jag påpekar alla saker som han faktiskt har gjort - vilket i sig är ganska så mycket... Men jag kan bara inte säga att jag inte tyckte att han var trevlig. Och hon hade ju berättat om en del av hans tilltag han hade haft för sig innan jag träffade honom, så det var lite svårt att ha en genompositiv inställning redan från början....

Gud, jag är inte bara en elak bitch, jag är även fruktansvärt hycklande....*suckar* Tänk så mycket obehagliga saker man kommer på om sig själv efter hand! Men det sägs ju att ju att insikten gör ens problem mindre... Man får väl hoppas på det bästa...


Bloggtoppen.se

Bara en kassörska?

I dag har jag fattat beslutet om att jag i framtiden kommer att lägga betydligt mer vikt vid hur människor behandlar 'de osynliga'. Som den som sitter i kassan, den som serverar ens mat eller den som står i butik.

Den här sommaren gör jag nämligen alla tre sakerna och ajg har kommit fram till att en del människor faktiskt är vidriga. Fullständigt vidriga. Visst finns det många som är trevliga också, okej, till och med en majoritet kan anses vara det (mer eller mindre). Men de som inte är det... De som blir kolsvarta i ögonen varje gång man tar upp något i arbetsplatsens policy som inte passar dem. Eller som snäser när man inte är tillräckligt snabb. Eller när man inte förstår vad de menar. Eller som bara helt oprovocerat dömmer ut en som en fullständig idiot på grund av det ställe som man jobbar på. Jag blir så trött. Men samtidigt är jag tacksam. Så jävla tacksam över att jag slipper ha alla de otrevliga människorna ipå mig alltför länge, och så sänder jag en tanke till de stackare som måste träffa den otrevliga personen varje dag, bo, jobba eller leva ihop med. Det slipper jag. Som kassörska är jag lyckligt lottad!


Otroget jävla kräk!

Jag har fastnat i en knipa. Och jag har ingen aning om hur jag skall ta mig ur den! Eller om jag ens borde försöka.

För att börja från början. Min pojkvän har en släkting som är i samma ålder som jag och jag tycker om henne. Hennes pojkvän tycker jag däremot inte alls om. Eller, i början så tyckte jag väl att han var okej, men efter att det tagit slut mellan dem (för ca tre år sedan)och han faktiskt behandlat henne som skit så tyckte jag att han var något som borde kastas på soptippen. Det tyckte ganska många i min pojkväns släkt, men det flesta höll käft och menade att det var hennes ensak om hon ville ta tillbaka honom, vilket hon gjorde efter ett par månader. Men när det var slut så trillade en hel del fram om honom och hans förhavanden och det var inget som jag tyckte var trevligt. Sedan har jag försökt att vara flexibel och acceptera honom och det har väl gått hyffsat, även om jag i bland har fått bita mig i tungan. "Inte ställa till bråk!". Som att jag tycker att han förstör henne, och för henne!

...men i alla fall... När jag jobbade på Midsommarafton kom han förbi mitt jobb. Jag såg bara honom snabbt, tillsammans med en annan tjej, och då gjorde de inget särskilt. Men min chef betjänade dem och när de hade gått så frågade han mig lite försiktigt om inte han var tillsammans med X? Jag, som inte har hört något annorlunda, svarade att visst är han det. Då hostade min chef fram att då 'kladdar killen på fel tjej' och berättade att de kyssts öppet framför honom.

Senare dök killen upp igen, då med sin flickvän, min pojkväns släkting, och allt var som vanligt igen. Eftersom det här har hänt tidigare så hade jag bara en instinktiv lust att slå in skallen på honom. Vilket jag självklart inte gjorde, något vett har jag i alla fall. Jag var precis som vanligt. Men nu har det här börjat tära på mig...

Säger jag något så blir jag den som 'sabbade allt'.  Men hon vill säkert veta...eller vill hon verkligen det? Eller vet hon redan? ...och om jag säger något och det reder ut sig för dem, så kommer inte jag att stå speciellt hög på deras favoritlista, eller? Det kanske bara är en självisk tanke av mig? Jäklar....

Jag berättade det för min pojkvän och han blev arg, men tyckte inte att jag skulle säga något, eftersom jag inte sett det med egna ögon, utan bara kunde referera till min chef och att det skulle gör mig till en skvallerkärring....

Det här tål att tänkas på!

Auktionsberoende!

Jag har shoppat på Tradera i flera år, det har alltid gått i perioder, både när det handlar om vad jag har bjudit på och hur ofta. Jag kikar på allt från Elf Quest-serier, Nan Inger-böcker, Lisa Larsson-skulpturer (häromdagen var jag inne i en Antikshop och hittade ett stort utbud av Lisa Larsons Katt-serie och blev idiotförklarad av mina kompisar när jag klargjorde att jag ville ha dem alla - min pojkvän blev dessutom rätt blek i ansiktet när han såg mängden och priserna...), till smink (självklart oanvända varor!) och smycken. Jag ääälskar det!

Oftast är jag väldigt försiktig med hur mycket jag bjuder, men ibland kan det skena i väg och jag får bita mig hårt i tungan och hoppas att det finns någon mer där ute som är intresserad av samma saker som jag är. Inte för att jag bjuder över mina tillgångar, utan mest för att jag är 'dum-snål'. Lite som om jag har svårt att tro att saker och ting verkligen är fynd...

Oftast fantiserar jag om saker som jag verkligen skulle vilja köpa, ni vet, senare 'när-jag-har-pengar'. Då jäklar...det är mycket jag skall göra med de där jämrans pengarna!  Alla jag känner förutsätter att de skall få bra jobb, välbetalda jobb, som gör att det komemr att kunna leva på en relativt hög standard. Så även jag. Men tänk om det inte alls bli så?  Skulle man sörja det eller skulle det kännas som om det är något man utan problem kan leva med? För det mesta är så otroligt materialistiskt just nu, skulle man må bättre om man var mindre statusstressad? Förmodligen...eller?

Nu skall jag återgå till mitt Traderashoppande, innan jag lägger mig på en filt i trädgården och jobbar lite på att sola 'bikini-linjerna' på axlarna!


Någon annans sex

Vissa saker kan man bara inte undgå att lägga märke till. De är bara väldigt svåra att missa. Som i natt, då kunde jag inte undgå att lyssna på grannen ovanför mig. Hon/han fick onekligen till det, för sängen gungade och gnällde något så fruktansvärt. Egentligen var det nästan trevligt att lyssna på, för jag har bott här i fyra år, och det är faktiskt otroligt länge sedan det hördes något sådant däruppifrån. Det behöver ju inte betyda att det inte händer något, men de enda ljuden som brukar höras, ca 3-4 gånger per dag, är någon som skrapar sina stolar, alternativt tappar små, metalliska föremål i golvet. Låter ytterst trist, måste jag säga. (Jag undrar hur människan som bor under mig uppfattar mina ljud och sammanfattar mitt liv. Det kanske vore obehagligt att veta. Jag vill inte att de skall ha några uppfattningar om mig, men det är ju oundvikligt) Så äntligen hände det något i sovrummet ovanför mitt och jag blev nästan glad av att höra ljudet. Rätt så länge dessutom. Jag kanske borde kila upp med lite gratulationer och säga det verkligen var på tiden? Sedan så skulle jag nog ha en fiende för livet här i huset! Men kul vore det...

RSS 2.0