Lilla Spöket

....helt och hallet skogstokig, pa mina kollegor.

 

Anta att foretaget har anstallt en person som ar ansvarig for service och reparationer for en produktgrupp.

Anta att du har kunder som ahr haft problem med den produktgruppen i flera ar.

Anta att du uppmanar den ansvariga personen att ringa upp kunderna och presentera sig och be att fa problemet forklarat och sedan  arbeta pa att hitta en losning.

Anta att den ansvariga personen kom till dig i forra veckan och rapporterar att han har forsokt fa tag i kunderna vid ett flertal tillfallen men inte lyckats, dock har han pratat med en av dem och den personen har sagt att han skal ringa tillbaka (Kund A), fast det har han itne gjort. Anta att du uppmanar den ansvariga personen att ringa igen.

Anta att den ansvariga personen aterkommer efter ytterligare en vecka och gnaller over att han minsann har gjort follow ups men att Kund A inte har ringt tillbaka. Nar jag fragar om han har ringt igen sa kommer tio tusen bortforklaringar till varfor han inte har gjort det. Nar jag forsoker forklara varfor han maste ringa igen sa avbryter han mig sa manga ganger att jag far saga till att "SLUTA avbryt mig" och far svaret "det gor jag inte!!" och jag far lagga till "men det GOR ju du"!.

 

Anta att jag sedan tillbringar flera minuter med att forklara for den ansvariga peronen om VARFOR det ar viktigt att ringa upp Kund A IGEN och IGEN och itne ha attityden "men vill han ha hjalp sa far han ringa tillbaka!!". Det verkar inte ga in och mitt blodtryck stiger rejalt over att aterigen komma tillbaka till samma punkt - att det ar VI som vill salja nagot till Kund A.

 

Anta att det hela slutar med att JAG SJALV far ringa Kund A, far tag i honom direkt, forklarar situationen och han ber mig skicka over mejladressen till ansvariga personen for att reda ut problemet.

 

Varfor skall den ansvariga personen ens skota follow ups om det ar sa det gar till, det kan jag ju fanimig gora sjalv!

 

 

JAG BLIR VANSINNIG!!

 

 

Jag har en tjej pa jobbet som ar gift med vad jag skulle vilja beteckna som "elak manniska". Eller kanske mest "uttnyjtande manniska". Hon ar hans andra hustru och far darfor inte lika mycket ekonomiskt stod som den forsta, vilket gor at thon ofta maste fixa egna grejor med sin knapra lon.

 

Tjejen har lanat pengar, tagit korlektioner (hon fick A fran lararen) och har nu kopt en bil (hon korde inte upp - hon kopte ett korkort...). En jattefin bil. Hennes man har redan ett diselslukande monster till bil som han knappt har rad att kora.

 

Sa nu har han bestmat att hon inte tillrackligt kompetent att kora bil sjalv annu och att hon maste trana mer - och da lana ut bilen till honom. Dock tranar han inte med henne utan fortsatter att tala om for henne hur vardelos som bilforare hon ar, kor hennes bil konstant och lamnar sitt dyra monster hemma.

 

Jag haller pa att bli vansinnig pa honom! VANSINNIG!

 

 

Det dar med att mina kollegor kan vara underbara? Jo, det var ju trevligt att ha en dag da man kande som sa.

 

Sedan, i dag, nar jag av olika anledningar inte kunde vara med pa morgonmotet sa fick jag en dolk i ryggen av en av mina kollegor ( 'hon gjorde inte si, inte sa, blaaaa' i princip). Kul. Ibland undrar jag om det ar mig det ar fel pa, eller om det bara ar sa alla blir behandlade har. Kommer jag fram till att det ar mig det ar fel pa sa maste jag nog se till att flytta hem och ga i terapi, jag vill ju inte vara den som det ar felet med.

 

 

Som tur var har jag dock nagra underbara kollegor fortfarande, och min 'medchef' ar en av dem, och han blev asforbannad, sade att 'sag det dar direkt till henne, istallet for att spy galla bakom hennes rygg nar hon inte ar har och kan forsvara sig' samt 'det ar flera som har gjort si och sa forut, varfor tar du upp det har nu?'. Underbart! dock ar jag nu fullt medveten om att mitt kontor bestar av annu fler backstabbing bitches an vad jag trodde. Kul.

 

Vet ni vad? En av de varsta sakerna med att vara chef ar att jag inte kan ga till den har killen, ge honom alla arenden som jag har attagit mig att hjalpa honom med, och bara saga 'skot din egen skit sjalv i fortsattningen!' och dumpa det pa honom. Nej, jag maste sta over det har och det tanker jag gora. Men nar jag tanker pa vad han sade har jag lust att ga hem och grina i duschen.

 

 

Folk har tanker inte pa sadana saker, att man kan gora andra ledsna.

 

 

 

 

Det har blir ytterligare ett inlagg om manskliga relationer och hur de ibland gor mig forbannad.

 

 

I ar brojade vi, lite av en slump, fira folks fodelsedagar pa kontoret. Vem tror ni blev ansvarig for det? Jag, naturligtvis. Glomde jag nagons fodelsedag sa var det jag som fick sta vi skampalen, som fick skall etc. (ja, det ar svart att halla koll pa 20 olika fodelsedagar). Jag vet inte hur manga timmar jag har offrat hit och dit och upp och ner for att fa tag i tartor och kex till den som fyller. Vilket inte alltid ar det lattaste, en gang i mars akte vi till en kinesisk resturang in Citykarnan for att kopa en tarta. 3 timmar tog det pa grund av all trafik. dessutom, smakade den med mina matt matt, skit.

 

 

Tartor har ar vanligtvis en rund bit sockerkaka med glasyr pa. Buttercream-galsyren smakar plastigt, men sockerglasyren ar jag faktiskt oerhort fortjust i. Sjalvklart finns det bagerier (det basta ar det pa Mövenpick) som tillverkar andra slags, betydligt godare, tartor - med citronmousse, passionsfrukt och black forest. Men sa ar de ocksa 4-5 ganger dyrare an de sma sockerkaksklumparna.

 

Sa, i gar fick jag ett telefonsamtal. Pa mandag ar det namligen Sharons fodelsedag (en av sekreterarna har pa jobbet, visserligen trevlig men jag kanner henne inte narmare) och hennes basta vannina, vaxeltelefonisten, ville att det skulle bli speciellt. Och det ar ju alltid trevligt. Speciellt om nagon annan fixar allt at en.

 

-Vi firar ju alltid pa eftermiddagarna (da har jag haft tid att aka och skaffa de sabla tartorna), sa det forvantar hon sig ju, kan vi inte fira henne pa morgonen? sa blir hon overraskad! fragade vaxeltelefonisten.

 

-Jovisst, sa jag, men det ar ju en mandag och jag vet faktiskt inte vart jag skall fa tag pa en tarta pa sondag kvall, men det kanske du vet? Du kan kan skaffa fram en till henne? Det vore val bra?

 

-Ja, jooooooo.....kanske det.... Vet du vart man skaffa det? svarade vaxeltelefonisten och det hors ju direkt att sa jakla kul att hjalpa till for att skaffa fram tartan, speciellt inte pa en sondag, var det ju inte. For hon, precis som jag, har bara en ledig dag i veckan.

 

(och har kan jag direkt tillagga att hade det varit dagen efter en arbetsdag, sa hade det inte varit nagra problem - jag kor forbi butiken dar jag brukar kopa tartorna till jobbet varje kvall (och morgon ocksa for den delen, men da ar det stangt), sa det har jag kunnat fixa, den hade ju kunnat sta i mitt kylskap over natten. Men en sondag...? I helt fel ande av staden?)

 

-Nej, tyvarr, jag har ingen aning, svarade jag. Och, krass som jag ar, sa tankte jag for mig sjalv att om jag inte rakar ga forbi en tartbutik och bara kan glida in och skaffa en latt som en platt, sa tanker jag inte agna min enda lediga dag at kila runt efter en tarta, vem det an skulle vara till. Och det hade jag inte planerat, jag hade planerat att tillbringa sondagen pa stranden, sa langt bort fran alla jakla tartbutiker som jag kan tanka mig.

 

- Men den dar kinesiska resturangen? Skulle inte den funka? sager vaxeltelefonisten.

 

- Visst svarar jag, jag vet vart den ligger men inte var den heter, det skulle nog ga. Du kanske kan prova dar?

 

-Kan inte du kopa en pa vag till jobbet pa mandag morgon? vaxeltelefonisten drog lite pa det. Det hordes att hon inte var sugen pa att aka till den kinesiska resutrangen sjalv (jag rakar veta att hennes familj bor i narheten, har tva bilar och formodligen en chauffor) och att hon var besviken pa min brist pa entusiasm och att jag inte bara snappade upp hennes idé och drev den vidare.

 

- Men da ar ju inget oppet, utbrast jag. Och det ar sant, kl 07.30 ar inga butiker, i alla fall inte de som jag kanner till, oppna och beradda att salja fardiga tartor.

 

Men sa kande jag mig lite elak, sa jag sade;

 

- Du kan val paminnan mig mandag morgon, sa skall jag forsoka komma ivag och skaffa en runt nio-tiden, okej?

 

- Okej, suckade vaxeltelefonisten och markerade tydligt att hon var mycket besiken pa mig, som inte lade ner min extra tid for Sharon och fixade allt pa en sondag, sa att hennes fodelsedag skulle bli speciell.

 

 

Men, i mitt stilla sinne tankte jag, Sharon ar ju DIN van, din basta van till och med, ligger det inte i ditt intresse att fixa sa att det blir lite roligt for henne sjalv? Jag har ett standardkoncept, lika for alla, som jag kor pa. Visst, jag kan fixa sma extra saker om jag blir ombedd, men inom rimliga granser. Och min sondag ligger utanfor alla rimliga granser. Aven om jag sjalvklart aldrig skulle saga till nagon att "du ar inte vard min sondag". Men om Sharons basta van inte tycker att hon ar vard hennes egen sondag, varfor skulle Sharon da vara vard min?

 

 

Men, det ar ju inte lika roligt att fixa nagot sjalv, det ar ju lattare att be nagon annan. Som alltid, i alla lagen.

 

Och jag lovar, INGEN pa jobbet kommer att komma ihag min fodelsedag, och pa ett satt ar det helt okej, jag behover inte firas av dem, jag skulle nog mest bli generad. Men den storsta anlednignen till att jag tvivlar pa att det kommer att ske ar mycket enkel...vam fan skulle aka och kopa den sabla tartan?

 

 

 

 

Jag tycker om rak kommunikation, sarskilt inom arbetslivet.

 

Okej om det ar nagot som behovs hallas hemligt av viktiga anledningar, for att inte sara folks kanslor eller for att orsaka oro och missforstand i organisationen.

 

Men annat hemlighetsmakeri inom arbetslivet gor mig bara lack. Som till exempel ledningen pa foretagsgruppen dar jag arbetar. De kan hemlighalla allt fran sina resor (tack, da star man dar, "Hej, ar Mr. X inne, jag har nagra viktiga papper for hans godkannande", "Nej, tyvarr, han har akt till Kina/New York/Dubai/London och kommer tillbaka om tva veckor" Och ingen visste nagot, knappt ens hans sekreterare....) till vilka sa kallade beloningar de ger sina medarbetare. Det kan jag i och for sig forsta, ger man en bonus/present till en medarbetare som har gjort bra ifran sig sa kanske man inte vill att alla ska veta, och DET kan jag forsta.

 

Men ar till exempel en utbildning/kurs en hemlighet? Ar det en beloning? Eller ar det en inverstering i foretagets framtid?

 

Jag skall ta ett exempel;

Vi har en kille har som ar helt otrolig, han har varit med foretaget i tre ar, och jag har aldrig traffat nagon som ar sa hangiven sitt arbete och som lagger ner sa mycket tid och energi som han. Och det han gor blir bra - det kommer liksom guld och grona skogar ur hans ideer OCH han vet hur han skall gora dem till verkligenhet! Han ar, enligt mig (och faktiskt ocksa enligt en av mina chefer), bland det basta som har hant det har foretaget.

 

Sa, da bestammer sig ledningen for att skicka honom pa en 7-dagars kurs till London. Men han far inte beratta det for NAGON. Detta for att klagomal och skitsnack inte skall uppsta.  Sa, 3-4 personer pa foretaget (inklusive jag sjalv) vet alltsa att han skall aka. Och han aker.

Och pa mandag morgon sa fragar folk, "Vart ar XX?!", for nu har han gjort som ledningen, lamnat folk med oavklarade affarer, vilket gor dem skitsura. Och de borjar klaga och snacka skit. For de kanner sig lamnade i sticket, och taskigt behandlade, eftersom han pa lordagen inte meddelade att han skulle vara borta hela nasta vecka. Som han inte fick beratta for ledningen.

 

Jag blir sa trott....

 

Det enda sattet jag kan forsta strategin fran ledningens sida ar att jag faktiskt har hort harresande historier fran den har organsiationen. Om Senior Staff som har gatt och klagat pa att deras kollegor har fatt hogre lon/battre hus/finare bil/lan fran foretaget/ etc i all evighet, direkt till MDn. Och han tycker att det ar asjobbigt, for da kanner han sig tvugen att forklara sig.  Vilket han i och for sig i mina ogon inte behover gora.

 

Det varsta ar, att jag tror att det ar likadant pa arbetsplatser overallt, och det gor mig tungsint....

 

 

Under påsken blev det vila, mer vila, en del ägg och så ytterligare lite lathet. Javisstja, en rejäl prommenad också, icke att förglömma!

nu är jag tillbaka på jobbet och undrar hur fasiken tiden kunde gå så himla fort. Mina ansvarsområden och projekt drog jag igång direkt med en rivstart, men tyvärr verkar inte alla andra göra det samtidigt! I går gick jag och väntade hela dagen på en person som skulle komma kl 10...efter att ha ombokats under hela dagen ('jag kommer halv två' 'jag är lite sen', 'det har uppstått ett krisläge här, men jag kommer när jag har klarat ut det') så fick jag tag i verderbörande vid halv fem. Då fick jag svaret, 'jag är klar nu, jag kommer på en gång', 'Gör inte det' svarade jag, 'jag slutar om en halvtimme, kom i morgon istället!'. Vi får la se om det kommer att gå bättre i dag....Grrr!

I morgon kommer förmodligen hela min så kallade akademiska karriär gå i graven. Mina drömmar om att doktorera krossade jag själv oerhört lämpligt för nästan exakt en vecka sedan. *krash och klirr*
Just nu känns det absurt att jag någonsin ens hade sådana drömmar. Dessutom jävligt naivt.
Je suis naive!

Men i alla fall, i kväll måste jag fokusera lite, så att jag inte blir helt och hållet krossad under en välriktag stilettklack i morgon. Jag laddar med högar av chocolate chip cookies (jag mår redan lite illa och försöker förtränga att jag om mindre än en vecka skall visa upp mig själv i bikini...måste ta knytbikinisarna med mig, då syns det itne lika tydligt att det bara bubblar över i de andra...) och mår redan lite illa.

Skall jag ner mot avgrunden så skall jag fanimej göra det med flaggan i topp. Jag skall ladda för ett aggressivt försvar och vägra grina som jag egentligen har lust med. Nu jävlar...

Jag är oerhört trött efter natten som varit, har bara sovit ett par timmar i natt och visar inte min bästa sida för världen i dag. Tröttare blir jag när jag surfar runt lite på kvällsblaskornas hemsidor. Jag blir så jäklans TRÖTT på människor! Världen är verkligen så full av idioter....

...jag blir så TRÖTT när jag läser om fall av allvarlig mobbning, där skolans rektor går ut och hävdar att "det här är egentligen ssköntsamma pojkar": Men det är ju mobbning det handlar om, inte en pangad ruta! Jävla idiot!

...jag blir så TRÖTT när jag läser komentarer till artiklar om tonårsföräldrar! SLUTA dissa dem för att de har valt att skaffa barn tidigt! Vem i helvete är ni att döma dem?! Det är deras liv, lägg er inte i!

...jag blir ännu TRÖTTARE när jag läser komentarer till samma artiklar från de som förespråkar unga föräldrar,  'eeeewww, jag är 20, min mamma är 51, sååååååå gammal, stackars MIG'! SLUTA, jag blir illamående! I ett land som är så välställt som Sverige är inte 51 en hög ålder! Sluta ömka er jävla pucko, och inse att ålder inte sitter i ålder utan i mognad! dessutom är ens föräldrar föräldrar och inte ens kompisar. Och den 20-åring som gnäller över en 50-årig mor, är ungefär lika mogen som en 8-åring.....

...jag blir inte bara TRÖTT uan även ganska så förbannad när jag läser om en helgalan våldsman som våldtar och frihetsberövad och knappt ens bli straffade!! Vag är det för jävla samhälle vi lever i?!? TRE år? Tio, minst! Skall man inte bli troff i en en vanlig jävla tingsrätt! Vad är det för idioter där ute?

Nu har jag rasat av mig för i dag, men varje gång jag går in på de där sajterna så förlorar jag verkligen hoppet på mänskligheten. Måste verkligen sluta det ökar bara mitt människoförakt....

Märks det på mig att jag onekligen är i en pressad situation? Men jag blir bara så TRÖTT....

Egentligen kanske jag är hemsk, men det finns få saker som gör mig så illamående som djurplågeri. Så fruktansvärt illamående! Så när jag i dag stötte på den här artikeln på Expressen hemsida i dag, kände jag klökningarna i halsen. Min lunch kommer nästan upp. Människor är så fruktansvärt grymma! Inte bara mot varandra, utan även mot allt och alla som inte kan försvara sig!

Sverige behöver en fungerande Djurskyddsmyndighet - skriv under Djurens Rätts upprop här!

Jag är så less på den! Och på mig själv, som inte är påläst nog att fixa den själv! Jag har tre, TRE, olika webbläsningsprogram installerade och inte ett enda av dem fungerar ordentligt! INGET funkar! Jag blir alldeles kallsvettig, men eftersom jag är så jävlans dålig på allt som har med datorer att göra så vågar jag inte försöka mig på något avancerat... Min kapacitet sträcker sig precis till att jag kan fixa med virusprogrammet, hålla det uppdaterat och scanna datorn med jämna mellanrum. Mer än så är det inte... Och enligt virusprogrammet så är det inget fel - det är bara det att inget funkar! Varken Mozilla, Opera eller Explorer klarar av att ladda upp hemsidor ordentligt (med vissa undantag, få undantag!). Jag måste skaffa hjälp snart, för jag hinner inte läsa på det jag måste kunna för att fixa det här själv... Blää!

...har jag också! Så att det känns som om jag håller på att vändas ut och in. Ännu ett inlägg i 'det-är-synd-om-mig-just-nu'-utläggningen. För jag tycker faktiskt lite (?!) synd om mig. Men det märks nog....inte sant?

En del ämnen debatteras hett med jämna mellanrum, vilket jag tycker är bra - så fort en debatt svalnar av så glöms ofta viktiga saker bort, vilket i längden kan ge obehagliga konsekvenser. När en debatt återupptas så kommer nya saker upp till ytan, men får nya intryck och får se nya sidor av olika människor - alltid bra att veta vad folk tycker och tänker. För tillfället går vågorna i abortdebatten höga och jag måste säga att jag faktiskt är förvånad över den låga nivån. För den är så låg att jag blir illamående. Personangrepp och riktigt låga infallsvinklar. Det rotas i kända kvinnors privatliv och folk är så fördömmande att jag funderar om vi fortfarande är kvar på 60-talet när det gäller synen på abort. Vad hände om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp?

Det jag tycker är absolut otäckast är den snacket om att man skall vara Tacksam! Var Tacksam för att du Kan Bli Gravid! Var Tacksam och återigen Tacksam!  Vad är det här med tacksamheten? Är det en grundval för livet? Måste man vara tacksam för allt? Påtvingad tacksamhet är bland det värsta som finns. Framkalla känslor bara för att de ska finns där, det är snuskigt politiskt korrekt.

Det låter som om det enbart är ytterst känslokalla människor som genomför aborter (eftersom de bevisligen inte är tacksamma!) som med berått mod och utan ett uns av Tacksamhet i kroppen mördar sina ofödda barn. Det verkar som om att alla kvinnor skall kasta sig på knä av tacksamhet, stänga av resten av sitt känsloliv och ytterst fokusera på det som växer i buken. Så enkelt är det faktiskt inte. Känslomässiga problem försvinner inte bara för att man blir gravid, förmodligen blir det bara värre i och med att abortbeslutet måste fattas. Och med samhällets press på vad man skall känna, tycka och tänka så måste det bli ännu värre för dem som inte känner, tänker och tycker som man 'ska' tycka.

Det verkar som om flera av debattörerna totalt har glömt bort att bara det faktum att man föds inte nödvändigtvis resulterar i en lycklig individ. I sådana fall så skulle vårt samhälle ha betydligt färre problem med människor som mår fruktansvärt dåligt. För att ett barn skall bli lyckligt och harmoniskt så krävs det att det är välkommen till världen, att det finns någon som är beredd att ge allt som krävs för att skapa en trygg atmosfär och ge kärlek. Finns det inte en sådan person, så kommer det inte heller att bli ett harmoniskt barn. Förmodligen ett ganska så olyckligt barn, som inte alls känner sig tillrätta i den värld som omger det.

Känner man att man inte har möjligheten att ge ett barn det som behövs för att göra det lyckligt, att man själv skulle bidra till att göra en annan människa direkt olycklig, att man förmodligen skulle skada sitt eget barn, är det inte ett tecken på större självinsikt och medmänsklighet att då välja bort att göra det? Att helt enkelt se till att det inte blir så? Bespara sig åratal av ångest, vånda och ilska. För så slutar det, mer eller mindre, för alla som inte får en bra start i livet och det är faktiskt jävligt plågsamt. Att någon ens kan hävda sig har rätt att se till att ett barn föds in i sådana förhållanden är helt enkelt vidrigt.

Jag förstår inte vad det är som gör att människor måste bry sig om andra människors känsloliv, laddade beslut och vad som sker i deras kroppar. Jag förstår inte varför man måste tycka saker och ting om andra människors val när det gäller saker som de här. Jag förstår inte varför man helt enkelt väljer att anta att alla känner tycker och tänker på samma sätt som en själv. Jag förstår inte vad som hände med insikten att möjligheten att välja sitt liv är det bästa med livet. Kan någon förklara för mig?

Jag är rädd för vatten. Jag älskar att bada och jag älskar havet. Att se på det, lyssna på det och känna den salta doften tillhör höjdpunkterna i mitt liv. Samtidigt har jag oerhörd respekt för det, jag är inte speciellt bra på att simma, jag tycker inte om när jag inte kan se eller röra bottnen. Alltför stora vågor skapar känslor av maktlöshet som i värsta fall kan leda till panik. Är jag ute på väldigt mörkt, djupt vatten så måste jag hålla hårt i mig själv - tanken på att det är 50-60 meter ner till bottnen får det att svindla för mig och jag måste fokusera för att inte bli rädd. Jag jobbar hårt med det här, bland annat genom att åka båt. Jag älskar att åka båt, känna friheten och utmana mina egna rädslor. Bland annat så har jag vid ett par tillfällen åkt på kryssning till Tallinn.

Tallinn är en fantastiskt vacker stad som gör mig väldigt glad, men på varje resa dit så har jag på kvällen stått ute på däcket, i mörkret och funderat över kylan i vattnet, djupet ner till bottnen och vad som skulle hända om jag föll överbord. Jag har alltid försökt lugna mig själv med en rad olika metoder, varav en har varit att om jag skulle falla överbord, så skulle ju den stora mäktiga båten komma och rädda mig. Det har kännts tryggt.

Något som absolut inte känns tryggt är att nu i veckan så föll en estnisk, ung man över bord. Det fanns vittnen som såg honom falla, som larmade. Båten vände inte, han drunknade. Jag kan knappt ens tänka på den fruktansvärda vissheten som måste infinna sig, när man märker att båten inte vänder och att man ligger och guppar mitt ute i Östersjön! Vad fan tänker man då? Förstår man att man kommer att dö? Eller ligger man där och blir kallare och kallare och hoppas in i det sista på en actionfilmsvändning och att man genom ett mirakel skall bli räddad?

Det som gör mig ännu mer förbannad är de enorma grodor av uttalanden som trillat ur rederiföretagets talesmans mun, fattar inte människor sambandet mellan handling och konsekvens? De hävdar att de inte gjorde något fel, att vem som helst faktiskt kan komma och hävda vad som helst på båten och de kan ju inte lita på alla och (det här är min personliga favorit, som gör att jag ställer in den planerade Riga-resan i höst, i alla fall med båt) varför gjorde inte vittnena något? Kunde inte de ha räddat honom? Men de försökte ju! Men vad gör man när man befinner sig mitt ute på havet, på en båt som rör sig i god hastighet och besättningen inte lyssnar?  Visst, man kan ringa Sjöräddningen, men vilken skillnad skulle det göra?

Det jag inte förstår är att företaget inte verkar fatta att de inte bara har direkt bidragit till att en ung man har drunknat, utan att de även ger en rent vidrig bild av sig själva. 'Vi litar inte på våra passagerare och vi räddar dem inte om de trillar överbord, något eget ansvar måste man ju ha!'.

När jag åker till Tallinn och Riga i framtiden så är jag glad över att det finns flyg, åka båt törs jag faktiskt inte längre!