SNÖ?!

Det är riktigt kyligt här i Uppsala för tillfället. Det har varit rätt kallt sen slutet av augusti för att vara den här årstiden, men det här i alla fall gått lite upp och ner. Nu är det slut med sådant!

...i går hörde jag nämligen ryktet - i morgon kommer SNÖN! Det brukar ju inte vara snö här förens tidigaste december.... Inte för att jag tror att det komemr att stanna kvar på marken, men ändå...att det redan kommer! Det är alltså dags att plocka fram värmefläckten! Jag längtar efter semester och möjligheten att gräva ner mig i min säng och inte sitga upp på några dagar! *lääängtar*

Eftersom jag skall sitta uppe och plugga i natt så kan jag ju lika gärna sitta på snöspaning! Iakta och registrera... *vinklar upp persiennerna och kikar ut* Det skall bli en spännande natt!

image136

Vackert, visserligen, men i oktober...?!

Det finns något bortom bergen...

Omkring tiggarn från Luossa...

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
   
och vid lägerelden hörde de hans sång.
   
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
   
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

   
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
   
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
   
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
   
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

   
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
   
om de vildaste havens vila har jag drömt.
   
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
   
där det käraste vi kände skall bli glömt.

   
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
   
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
   
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
   
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

   
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
   
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
   
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
   
och jag fördes bort av anden att få ro.

   
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
   
och min rätta väg är hög och underbar.
   
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
   
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

   
Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
   
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
   
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
   
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

   
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
   
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
   
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
   
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

   
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
   
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
   
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
   
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Dan Andersson
(1888-1920)


RSS 2.0