Lilla Spöket

Jag söker för tillfället jobb i och är intresserad av i princip allt, i alla delar av landet.

 

Men även jag har mina granser.

 

Pa Migrationsverket vill jag INTE arbeta, alltsa soker jag inte jobb dar.

Mojligtvis som stadare, trots alla mina examens och ar pa universitetet. Min bror har arbetat dar och madde sjukt daligt av attityden pa arbetsplatsen, manniskosynen etc. Sa jag vill inte hamna dar.

Basta!

 

Men, man skall val aldrig saga aldrig. kanske borjar kor flyga och de far en humanre politik dar.

Eller sa skall man soka bara for att forsoka forandra systemet inifran.

Jag kan bli den flygande kon?

 

 

 

 

Haromdagen gick jag over en alldeles underbar linje som jag aldrig trodde att jag skulle korsa.

 

Jag gick till min narmaste chef och forklarade att den aldre chefen som hackar pa mig (min kladsel, mitt sprak, avbryter mig, sjalper over ansvar utan att meddela i forvag etc) ar ett javla rovhal ("fucking asshole" tror jag var ordet jag anvande) om om han fortsatter sa kommer jag att fa krupp och bli galen.

 

Han tittade lite forvanat pa mig i en sekund och nickade sedan ('he is a bloody idiot!') och sade att jag skulle skita hogaktningsullt i honom.

 

Fan vad skont det kandes.

 

 

Jag har funderat en massa, diskuterat och funderat lite till, men har nu antligen bestamt mig.

I mars sager jag upp mig.

 

Forut hade jag en massa forestallningar om att "jag kanske kan forhandla till mig battre villkor och da stannar jag", sa har jag tankt lange. Dock har jag insett att jag funkar inte sa. Har tanken val slagit rot om att jag vill ga och det har lagt sig i mitt trygghetsknarkande sinne (ergo, jag har funderat ut hur jag skall na trygghet i min forandring), da vill jag garna ga pa sekunden.

 

Just nu gar inte det, jag maste av olika anledningar vanta tills mars och det kanns bade bra och daligt. Talamod ar en dygd och det ar bra att kunna ga igenom allt ordentligt for att sla fast att jag inte gor nagot overilat. Daligt for att jag borjar slappa pa allt det dar som man kompromissar med for att en arbetsplats skall bli bra for en. Som att man star ut med alla taskiga skamt, alla elaka harskartekniker, andra manniskors ilska som man har tagit emot tidigare bara for att halla klimatet pa arbetsplatsen i schack. For att man inte vill trampa i klaveret, for att man vill att alla skall vara nojda och glada.

 

Och folk marker det. Helt plotsligt marker de att man inte langre skrattar at deras skamt (som aldrig har varit speciellt roliga), att man inte lagger sig platt nar de kommer med sina krav (helt plotsligt tittar man dem i ogonen, suckar lite och sager "visst" istallet for sitt tidiga solskensleende och "ABSOLUT") att man faktiskt inte langre respekterar dem for det de vill bli respekterade for utan istallet ser dem for den skit de faktiskt ar och det syns pa mig. Jag kan inte dolja det langre.

 

Och i den har upproriskheten kommer det sjalvklart mera skit, for hon som alltid har varit sa snall och tyst och gjort som hon har blivit tillsagd med ett leende (for allas trevnad) har helt plotsligt lessnat och bestamt sig for att det ar skit att gora sa. Och VISST, det borde jag har gjort for lange sedan, det borde jag ha gjort fran forsta borjan, MEN, det ar inte latt alla ganger. Det ar fanimig inte latt.

 

Sa skulle nu min chef galant erbjuda mig loneforhojningen som jag vill ha (vilket iofs ar hogst osannolikt) sa vet jag inte om jag skulle vilja/kunna stanna i alla fall. Nej, jag gor inte mig sjalv omojlig har pa arbetsplatsen, absolut inte, jag bara markerar att vissa saker inte langre ar okej, det ar inte sa att det skulle ga en mobb efter mig om jag stannade. MEN. Jag vill inte langre boja mig for en stor del av de aldre manliga chefer som sitter som smapavar och tror att de kan gora precis som de vill. Och da skulle det bli problem. For de har suttit i foretaget de senaste 15 aren och langsamt skulle de gora mitt liv till ett helvete genom sin politik och sitt skitsnack. Jag har sett det handa andra, jag ar fullt medveten om att det skulle kunna handa mig.

 

Darfor biter jag ihop, vantar pa att mars skall komma och forsoker halla foraktet borta. I alla fall sa att det inte syns.

 

Men det kanns javligt bra att ha bestamt sig!

 

...på tråkigt, trista, lättstötta och ganska otrevliga leverantörer. Förstör inte min måndag, jag vill ha en trevlig början på den här veckan.

I dag kanner jag att jag ar alldeles hudlos. Minsta lilla sak blir en rispa pa huden.

Skont att det har varit en lugn dag so far, skulle nog inte orka med sa mycket annat, faktiskt...

Dels att jag inte skriver har sa ofta langre.

Dels att jag bara skriver har nar jag ar vansinnigt arg, upprord och ledsen. Mest for att jag redan har andra kanaler for att fa ut alla rosa, fluffiga moln inom mig i. Jag behover itne langre gora det har.

 

Det har ar helt enkelt en argblogg nu for tiden. Hoppas att det inte stor nagon.

Eller, who am I kidding, det finns inga lasare har. Men det skiter jag faktiskt i, det skonaste ar bara att skriva ut det, sa att det inte langre ligger och gror inom mig.

Manga av dem ar snalla, trevliga, peppande gulliga och jag alskar dem. Men i dag vill jag bara fokusera pa det elaka, for i langden ar det det som branner inom en och som far en att nastan vilja grata (och som har gjort att jag faktiskt gar hem och grater ibland), for det maste UT och det ar sa skont att slappa loss det ibland.

 

Manga av mina arbetskamrater tror att de kan saga vad de vill till mig, att det ar okej eftersom jag ar annorlunda, antar jag (precis som manga #$%^^$$@ puckon i Sverige behandlar invandrare/kvinnor/minoriteter (eller bara andra manniskor?), antar jag. det ar jakligt nyttigt att vandra i andra manniskors skor, kan jag meddela), for jag vet inte exakt varfor jag far vissa kangor. Eller visst, det ar kul att sla pa dem som inte slar tillbaka.

 

Jag har bland annat fatt hora fran mina kollegor;

 

- Att jag ar tjock. Det har har jag hort minst hundra ganger i olika tappningar. Alltifran ett enkelt konstaterade, till de som ger det som en komplimang (ja, myten om att vissa man gillar runda kvinnor stammer), till de som sager det for att vara rent elaka. En gang traffade jag pa en fore detta kollega (som vid det tillfallet valdigt uppiffad, valsminkad och i nya klader och dessutom hade gatt ner 18 kilo, vilket hon papekade for mig efterat) pa en massa dar jag stod i en ratt osmickrande foretagst-shirt och jag utbrast glatt "vad FIN du ar!"och hon svarade "jag vet, vad FET du ar". Jag tappade hakan och fick ursakta mig och ga in pa toaletten for att kampa med graten. Min nrmaste chef trostade mig och trots att han sag hur ledsen jag blev sa har han sjalv skamtat pa min bekostnad om min vikt.

 

-I relation till vikten sa har jag vid ett flertal tillfallen fatt kommentarer, mest fran kvinnliga kollegor, att om jag inte passar mig och skarper till mig sa kommer min man att lamna mig eftrsom jag haller pa att bli bade fet och ful.

 

- Att mina glasogon ar fula och att de borde bytas ut sa fort som mojligt, de far mig att se gammal och ful ut.

 

-Att min frisyr far mig att se trakig ut, jag borde gora nagot at den.

 

-Jag har blivit tillsagd av en aldre, manlig chef som jag trodde att jag stod pa god fot med, pa ett mote med en grupp pa 6 personer infor en kommande kundmiddag att jag maste se till att kla mig "passande" pa middagen, nagot som jag satter varde i att gora varje dag. Samma man avbryter mig konstant pa moten, kritiserar mig infor kunder och stjalper over ansvar pa mig (ni vet, i stil med "varfor har du inte gjort A, B, C?!" nar jag inte ens blivit informerad om att jag ar ansvarig for att gora det).

 

-Jag har blivit utskalld och kallad totalt inkompetent och vardelos av en nyanstalld kollega som inte fick sina visitkort i tid.

 

-Min moral har blivit, ett antal ganger, ifragasatt pa olika satt eftersom jag inte ar gift med min man.

 

Och sedan till nagot som faktiskt ar lite roligt;

-Jag har en superkristen kollega som blev vanisnnig pa mig och inte pratade med mig pa flera dagar eftersom jag inte trodde pa att han inte langre behovde glasogon eftersom han hade blivit helad. Jag sade ingen nar han tva veckor senare borjade anvanda sina glasogon igen.

Mindre roligt;

-Hans fru har vid 3-4 olika tillfallen papekat att jag ar valdigt tjock samt fragat om jag inte ar gravid. Trots att jag bubblat inombords av ilska sa har jag avstatt fran att papeka att hon vager nastan 30 kilo mer an mig och darfor borde halla kaften, eftersom vikten i min varld inte ar viktig pa det sattet.

 

Puh, det blev en ratt lang lista, faktiskt.
Fruktansvart skont att fa det ur sig, kan jag lova! UNDERBART, till och med!

 

....helt och hallet skogstokig, pa mina kollegor.

 

Anta att foretaget har anstallt en person som ar ansvarig for service och reparationer for en produktgrupp.

Anta att du har kunder som ahr haft problem med den produktgruppen i flera ar.

Anta att du uppmanar den ansvariga personen att ringa upp kunderna och presentera sig och be att fa problemet forklarat och sedan  arbeta pa att hitta en losning.

Anta att den ansvariga personen kom till dig i forra veckan och rapporterar att han har forsokt fa tag i kunderna vid ett flertal tillfallen men inte lyckats, dock har han pratat med en av dem och den personen har sagt att han skal ringa tillbaka (Kund A), fast det har han itne gjort. Anta att du uppmanar den ansvariga personen att ringa igen.

Anta att den ansvariga personen aterkommer efter ytterligare en vecka och gnaller over att han minsann har gjort follow ups men att Kund A inte har ringt tillbaka. Nar jag fragar om han har ringt igen sa kommer tio tusen bortforklaringar till varfor han inte har gjort det. Nar jag forsoker forklara varfor han maste ringa igen sa avbryter han mig sa manga ganger att jag far saga till att "SLUTA avbryt mig" och far svaret "det gor jag inte!!" och jag far lagga till "men det GOR ju du"!.

 

Anta att jag sedan tillbringar flera minuter med att forklara for den ansvariga peronen om VARFOR det ar viktigt att ringa upp Kund A IGEN och IGEN och itne ha attityden "men vill han ha hjalp sa far han ringa tillbaka!!". Det verkar inte ga in och mitt blodtryck stiger rejalt over att aterigen komma tillbaka till samma punkt - att det ar VI som vill salja nagot till Kund A.

 

Anta att det hela slutar med att JAG SJALV far ringa Kund A, far tag i honom direkt, forklarar situationen och han ber mig skicka over mejladressen till ansvariga personen for att reda ut problemet.

 

Varfor skall den ansvariga personen ens skota follow ups om det ar sa det gar till, det kan jag ju fanimig gora sjalv!

 

 

JAG BLIR VANSINNIG!!