Lilla Spöket

Efter att tillbringat gårdagen i träda och ägnat lite tid åt att reda ut vad som faktiskt hände i fredags (jag blev faktiskt lugnad och det var ju onekligen tur. Dock finns det fortfarande typ en timme som är gooone and lost forever...), så var det dags att ta tag i mig själv i dag - det var dags för Tjejmilen 2007!! Förra året överglänste jag ju alla mina förväntningar och sprang (hörde ni det, sprang!) hela vägen!! Jag var överlycklig men tyvärr bidrog det till en överansträngd fot och träningsförbud. Foten blev bra, men min iver att komma igång igen var stendöd fram till vårkanten. Då kom den ju igång igen, men resultatet att överansträngningen kom tillbaka. Det i sin tur har lett till en stel fot och att jag knappt har sprrungit en meter på hela sommaren. Så i dag var det inget jäklans tjafs om att springa Tjejmilen. Jag prommenerade!

Och det var skööönt! Härlig stämning, vackert väder och trevligt sällskap! Sprang till och med en kortare sträcka och det kändes bra - dags att förska komma igång igen! Får ju känna efter hur foten känns i morgon, men jag hoppas på det bästa. Dock är jag rätt mör i kroppen, kände att den behöver komma igång igen! Dessutom sket jag fullständigt i att smörja in mig, så nu är jag röd och fin på armar, axlar samt i urrungning och i nacken. Jag har jobbat samt haft skitväder på min semester i år, så det kan jag ta.

Så sammanlagt så var det en väldigt lyckad dag och redan har en av tjejerna börjat yla om att vi börde göra en Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet). Jag brukar inte tycka om att tjejer får fördelar bara för att de är tjejer, men om jag ens skall tänka tanken på någon Klassiker så blir det Tjejversionen, någon jävla måtta får det faktiskt vara.... Dessutom är jag en otränad knubbsäl för tillfället, så ens tanken på Klassiker borde vara skrattretande, men min vän är envis. Jag hoppas vid Gud att jag får jobb utomlands lagom till nästa sommar, då det är Upp Till Bevis.....

Precis när solen hade gått ner i dag, gav jag mig ut på årets första löprunda. Jag var lite nervös, för jag har bara sprungit en enda gång i år - och det var på löpbandet på gymmet. Den gången gick det uruselt - jag klarade knappt av en tredjedel av vad jag brukar! Vilket kanske inte är konstigt när man inte har hållit i gång....

...men i dag, när det började bli mörkt, gav jag mig ut i skogen och leran för att se hur mycket av min kondition jag hade tappat. Och det gick faktiskt bra! Jag är faktiskt förvånad, måste jag tillägga! Det kändes väldigt bra! Jag behövde bara stanna till och gå en enda gång och det var itne för att konditionen tröt, utan för att vägen var täckt av is, vilket gjorde att jag inte vågade chansa på att springa...för vem skulle höra mig skrika om jag halkade och skadade mig? Dessutom är det svårt att springa på is!

Kom hem, glad i hågen och har nu en inre känsla av välbehag! Dock är jag lite rädd för att bli förkyld av kylan - det var rätt så kallt ute, måste jag medge - trots att jag hade flera lager på mig!

...på gymmet för i år. Förkylning, bronkit och skadad fot har ju satt p för det mesta.
Jag vågade inte ställa mig på vågen, men upptäckte till min stora glädje att jag orkade med alla maskinerna på rätt vikt och repetitioner som i höstas! Wo-ho!

Med konditionen var det dock värre.... Gud, både VårRuset och Tjejmilen känns oerhört långt bort vid det här laget......

Alltså, har lång livslängd har egentligen en sportBH? Det kan fanimej inte vara så länge, måste jag säga.... *suckar* Det är dags att köpa en ny igen - jag har fortfarande ont i bröstet efter har sprungit en liten tur! Men det känns som om det inte alls var länge sedan jag sprang sist, men det måste det vara eftersom det redan värker! *suck* Det blir dyrt, för jag vägrar köpa billigt skräp!

Gud, jag älskar min iriver som jag fick i födelsedagspresent av min kille! ...och jag älskar den extra mycket i dag, eftersom jag är övertygad om att den genom att fylla mitt huvud med pumpande musik gjorde så att jag orkade igenom min löpning, trots att jag inte sprungit på nästan två veckor!  Kan visserligen ha något att göra med min grundkomdis, men just nu känns det som om det är iriverns förtjänst! Jag trodde att jag skulle avlida någon gång mellan de sista kilometrarna (ibland är det så satans dålig luft på gymmet) och då var det musiken som fick mig att fortsätta! Me like!

Jag ahr varit så fruktansvärt LAT i dag... och i går också... LOVADE mig själv både i går och i dag att jag skulle släpa mig i väg till gymmet. Vet ju att jag mår mycket bättre om jag har gått dit - det gjorde jag efter i tisdags när jag var där för andra gången den här terminen.... *suckar*  Måste ta mig dit i morgon, det är det inget snack om. Dessutom har jag gått upp fyra kilo sen Midsommar. *suckar*

Kan någon räcka mig de chokladdoppade jordgubbarna, tack?

Har i dag fått mitt diplom från Tjejmilen 2006 (det har legat ett tag hemma hos tjejen som var vårat lags samordnare) samt inbjudan till Tjejmilen 2007. Vi i laget bestämde oss raskt för att vi skall anmäla oss så fort som möjligt så att vi får Tränings t-shirten som man får om man anmäler tidigt! Så nu har alla betalat mig och jag skall fixa anmälan i dag. En sak till på min to-do-list. Men en trevlig sak. Sedan måste jag ringa SJ!

Är såå nöjd med mig själv - var uppe nästan okristligt tidigt och var ute och sprang! Tjo-ho! Jag måste komma ihåg den här känslan! Svettig som en gnu, och det är underbart! Mot duschen!

Det här är ju hemskt! Har suttit stilla i 1 1/2 vecka och känner mig som en...ja, jag vet inte riktigt, urvriden trasa?! Känns som om jag inte har någon kondis alls, som om jag bara sväller! Foten är bättre nu och jag kan till och med gå ut och gå utan problem - korta sträckor visserligen (jag glömmer inte den syrliga sjuksköterskan!).

Men jag känner mig alldeles slapp i kroppen, magen känns som jello, kläderna känns inte bekväma - de är bara för tajta! Sockersuget är tillbaka med förnyad styrka och det känns som om jag har lagt på mig en fem-sex kilo sen Tjejmilen (vilket jag vägrar att tro att jag kan ha gjort!)! Och det känns hemskt! Något måste göras! Jag fattar inte, hur kan det bli en sådan helomvändning på mindre än två veckor?!?! Kan någon förklara, please!


Gud, mina nojjor frodas som bara den!

Tjatig är jag också...

Har varit och hälsat på en kompis som bor en bit utanför Uppsala under kvällen. Har haft supertrevligt, lagat mat, fikat och snackat en massa. Tog sista tåget hem. Foten har känts mycket bättre under dagen, det är inte speciellt behagligt att gå, men det gör inte apont längre. Precis när jag skall gå så påpekar min kompis att jag faktiskt borde skynda mig, jag är lite sen. Jag tycker att jag är ute i god tid, men snabbar ändå på stegen. När jag närmar mig stationen så hör jag tåget, alldeles för nära för att jag kommer att hinna med det, i alla fall om jag fortsätter att hålla den takten jag har. Så jag springer! Springer!

Svär inomborde, men vill verkligen inte missa det. Kommer upp på perrongen och ser det starta och åka! Panik! Det finns bara en enda person på plattformen och det är en konduktör - tack gode gud! ...och han upplyste mig om att det inte alls var 'mitt' tåg sopm åkt ifrån mig, att det är hela fyra minuter tills mitt tåg skall gå. Att jag sprungit i onödan. Så nu skall det bli mycket intressant att vakna i morgon. se hur den mår, lilla foten. *klappklapp*

Vaknade i morse och ömheten i knäna var nästan borta. Lite träningsvärk (mest i låren!) men inget farligt. Tog det lungt på förmiddagen och efter lunch prommenerade jag ner på stan med en kompis. Det ömmade lite i ena foten. Kollade i affärer och fikade lite. Det ömmade ännu mer. Gick hem till kompisen och åt. Funderade på att ta en taxi hem, det ömmande så in i norden. Efter middagen var foten som en stel klump och gjorde förjävligt ont. Gick hem i alla fall, tänkte inte ta taxi den lilla vägen!

Kom hem, sköljde foten i kallt vatten och försökte lägga den högt. Telefonen ringde och det gjorde rejält ont när jag skulle hoppa iväg efter den. Fick låna en smärtlindrande spray för utvärtes bruk av en kompis, hon var snäll och kom över med den, jag kunde inte hämta den själv! Ringde till slut sjukvårdsupplysningen. Frågade ängsligt vad det kunde vara. Överansträngning och eventuellt bristningar i foten. Fick lite reprimander för att jag sprungit en mil på asfalt otränad ('men jag tränade massor i maj-april' sade jag, 'FNYS' sade sjuksköterskan), blev rådd att inte springa på ett par veckor, att inte anstränga foten och helst inte gå speciellt mycket alls. Cykla, simma och styrketräning för resten av kroppen gick alldeles utmärkt. Det är inget allvarligt, men Satans Jävla Skit är min åsikt. Jag som var så stolt i går! Det som gick så bra!

Måste verkligen vara mer nogrann mer asfaltsträning i fortsättningen... Med träningen överhuvudtaget.... Funderar skarpt på att dra hem (jag menar hoppa hem, kan ju fan inte stödja på foten!) till en kompis, äta godis, titta på Sex and the City och dricka en jävla massa vin! Är så besviken! Även om jag vet att jag får skylla mig själv...

Det gick! Det gick faktiskt jäkligt bra! Måste erkänna att jag är såå jäkla nöjd! Jag sprang hela vägen runt, vilket jag definitivt inte hade trott att jag skulle orka! Stannade bara till vid vätskekontrollen vid 6,5 km ytterst snabbt för att få något att dricka. Det stoppet sved som fasiken i benen en bra stund efteråt.. Det kändes som om musklerna helt plötsligt insåg att de kunde stanna om de ville - och det ville de jääävligt gärna! Så det var bara att kämpa vidare i en lite kortare takt ett tag, tills de insett att de inte alls kunde få stanna! ...eller gå heller, för den delen!

Jag startade med tidtagning och jag blev glatt överraskad - 1h och 14 min. Sprang ju Vårruset på strax under 38 min, så det kändes som en seger.  Det är första gången i mitt liv som jag springer en hel mil utan att gå och det känns som om jag har vunnit högsta vinsten! Att det dessutom gick, trots att jag bara har sprungit två längre runder (ca 5 km) under hela sommaren.... Rent jävla envishet! Och så lite av den grundträning som jag kom igång med i våras, det måste vara något av den som ligger kvar!

Men den andra kilometern var det första hindret - jag kände mig så otroligt trött, som om jag ahde sprungit fem! Då tänkte jag att det absolut inte skulle gå! Men det gick ju! Min kompis, som i våras kläckte ur sig att 'JAG tränar aldrig mer än 5 km inför lopp på en mil, sedan tar ju segerinstinkten över!' kanske har lite rätt i alla fall - jag trodde ju inte att jag ägde en sådan instinkt! ...men det kanske jag gör!

Sista kilometern var dock ändå värst! Av någon anledning så gick det bara mer och mer trögt och hela mitt väsen ville bara stanna. Skita i att det bara var en liiiten bit kvar, helst sätta mig ner också! Men det gjorde jag som tur inte, utan fortsatte och segade mig i mål. Vilken vinst för mig!

Men nu har jag faktiskt djävulusiskt ont i knäna. Jag brukar aldrig få ont i knäna! Inte ens när jag springer på asfalt de få gånger som jag tränar ute. Men nu ömmar jag något ordentligt och har smörjt in mig två gånger med kylbalsamet som delades ut vid nummerlappsutdelningen. Gör otroligt ont i alla fall, så jag måste vara lite försiktig i fortsättningen. Det kan ju bli allvarligt i framtiden! Men jag var ju stel redan i går, efter ha tillbringat hela dagen i bussen, det brukar jag inte bli. Det är lite penibelt, det här med knäna - jag är sådan att jag alltid sitter i ställningar som gör att knäna måste vara böjda - jag tycker att det är bekvämast så. Jag till och med sover med börjda knän. Antar att jag borde försöka sluta med sådant nu.... Vill ju inte få skador och med för livet! Mina knän skall hålla i minst en sjuttio år till, tack!

Jag kommer onekligen att sova som en stock i natt! Trots att knäna måste vara raka!

Så, i morgon är det upp till bevis, dags att springa Tjejmilen! Jag erkänner att jag är lite besviken på mig själv, jag hade verkligen tänkt att jag skulle springa hela milen, men så lite som jag har tränat så är jag glad om jag kan springa lite mer än hälften! Har inte riktigt känt mig motiverad att ge mig ut och springa i sommar - efter att ha stått hela dagarna, så fötterna känns som döda köttklumpar (dålig ursäkt, jag vet). Men det brukar ju kännas lättare när man är omgiven av folk och springer i en stor grupp, så jag hoppas lite på att bli ordentligt medryckt... Ordentligt! En kompis mamma bara fnös åt oss när vi pratade om att vi var otränade inför loppet, 'En mil springer man ju otränad utan problem!' Det var nog länge sedan hon var helt otränad! Jag är liksom stolt över mig själv för min hyffsade tid på Vårruset (5km, strax under 38 min), jag vet att jag har varit så otränad att 5km känts som en oändlighet.... Men jag känner mig lite stel i kroppen efter att ha tillbringat halva dagen i buss tillbaka till Uppsala. Man börjar bli gammal, stel och dan...

Kändes lite konstigt att komma tillbaka till Uppsala efter att varit borta i nästan tre månader. Inte så mycket som har förändrats i sig, men ändå, det kändes lite konstigt att vara tillbaka. Men det tog bara några timmar så kändes det nästan som vanligt. Hade några kompisar över på te, vilket kändes skönt, annars har jag så lätt att bara sjunka ner i... Ja, jag vet inte riktigt vad, melankoli av något slag och bara sitta/ligga framför TV:n som ett kolli. Det brukar inträffa när jag känner mig uppdragen med rötterna, efter ha tillbringat lång tid på ett ställe och sedan snabbt flyttat mig därifrån. Så det kändes jätteskönt att dricka te och bara snacka lite skit och känna sig välkommen och på plats igen! Och ladda inför i morgon ihop!

Har varit ute och sprungit för första gången på flera veckor och det känns sköööönt! Visserligen sprang jag bara en kort sträcka, men jag kände att hellre det än att försöka mig på för mycket och känna mig misslyckad när det inte gick vägen. Men nu gick det jättebra och jag kunde var helt nöjd med mig själv! (förutom att jag borde ha gjort det för länge sedan...).

Dock är jag absolut inte nöjd med mina skor. De är ganska så ordinära och kanske inte helt anpassade till att springa i, men jag har placerat in gélékuddar för hälarna så att de skall bli bekvämare (och för att jag inte skall få tillbaka mina hälsporrar...) men över den främre delen av foten...Aj, som fan! Sulan är så tunn att när jag sprang på grusvägar så skar stenarna in i trampdynorna riktigt ordentligt! Det här sliter ju på fötterna och måste åtgärdas omedlebart! Annars får jag väl förslitningsskador!

...det är i alla fall så jag känner mig! Har äntligen kommit i gång och springa efter uppehållet under den mest pressade pluggperioden! Känner mig som en bättre människa! Klarblå himmel, sol och framtvingad morgonpigghet! Och det var inte alls lika jobbigt som jag hade tänkt mig! Trodde att jag skulle falla död ner, men icke...! Hoppas att resten av dagen blir lika bra nu när starten blev så lyckad!

Jag avskyr det. Trodde att jag skulle kräkas. Men det gick bra, trots att det var segt att ta sig upp ur sängen i morse! Men det är skönt att jag har fått in en bra rutin, jag har ju nästan inga rutiner alls, tyvärr... Det kan bli så förslappande i längden!

Efter frukosten skall jag glida in på ICA och köpa en sjukt stor påse godis. Den skall användas som bränsle hela kvällen/natten då jag måste plugga. Och ja, jag har försökt med morötter. Det funkar bara på förmiddagen.  Fast allt handlar om om jag blir totaldissad av min handledare eller inte. Om jag blir det så tänker jag gå hem och lägga mig. Och stanna där! Men annars är det ju bara att lägga i den högre växeln...

Det var jäkligt kul och det gick över mina förväntningar! Det har verkligen en dragande effekt på mig att springa i så där stora grupper! Stannade faktiskt inte en enda gång, inte ens för att dricka vatten. Vet att det är väldigt viktigt, men jag kände att om jag stannade så var det inte säkert att jag skulle få upp farten igen, så jag väntade tills jag kom i mål. Dessutom så får jag sjukt ont i magen om jag dricker vatten så där och det skulle varit synd just då!

Kom in på nästan exakt 38 min och eftersom sträckan är fem kilometer så gick det ju bevisligen inte speciellt snabbt, men det viktigaste var ändå att kunna springa hela vägen och känna mig för. Kände mig lite trött efter fyra kilometer, men det rycktes upp när jag visste att det bara var en kilometer kvar. Och Tjejmilen kändes så otroligt mycket närmare när det gick så lätt (jaja, i alla fall så mycket lättare än vad jag trodde!) att springa 5km.

Frågan är bara hur mycket som är psykologiskt. Om jag ser till att träna ordentligt i sommar så kanske en mil, rent psykologiskt sätt, inte känns som en speciellt lång sträcka. Det funkade dessutom väldigt bra att springa ihop med en av mina kompisar, vi kändes som ett vinnande team och det gjorde att det kändes ännu bättre! Vi höll samma takt (förutom på slutet, då spurtade hon ifrån mig!) och det gjorde att det på något vis att det kändes lättare.

Det enda minuset var att när jag fick se bilderna från loppet efteråt så såg jag riktigt rund ut, vilket inte alls känns bra. Vet att det har blivit mycket socker på sista tiden (inte minst efter loppet, framför TV:n och ESC-semifinlaen! Jag var så sjukt hungrig!), men verkligen så mycket...? Måste se till att väga mig någon dag, jag vill veta exakt hur det ligger till med den saken. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att bli besviken!

Så får vi se hur den här historien slutar. Förhoppningsvis utan brutna ben, avslitna hälsenor och skrubbsår, men man kan ju aldrig veta...

För första gången har jag faktiskt lust att krypa tillbaka under täcket och stanna där. Eller egentligen inte riktigt det heller, men jag har bara tappat sugen. Tänk vad lätt det kan gå, tittade bara ut genom fönstret och så duggregnet och det gråa. Och sådant gö mig Lat.
Men det är ju faktiskt inte så mycket att göra åt saken, bara att ta en tröja till, faktiskt. Desutom så tar det ju inte så lång tid att springa rundan, får väl tänka på något annat!

Genom att träffas ett par styckna i vårt lag och och äta våfflor med sylt och grädde (diskuterbart hur bra det är, men jäkligt gott!), dricka te, pyssla lite och glädjas åt att regnet har kommit i dag. Vi hoppas på att det inte kommer alls i morgon. Det kan väl regna klart i natt, så att det liksom är avklarat?

Vi studerade även kartan över banan och jag tycker att den känns väldigt lång! Visst, den skall vara fem kilometer, men är verkligen fem kilometer så där långt...? Jag jämförde med hur långt jag brukar springa om mornarna och det kändes som om det inte var något alls i jämförelse med kartan! Sedan tänkte jag på hur lång tid det brukade ta att springa fem kilometer på löpbandet på gymmet och då kändes översikten lite klarare -och bättre. Känns som om jag fick lite mer koll då!

Sedan så diskuterade vi även om vem som skulle kunna tänkas vara den som 'vinner' av oss i laget. Jag röstar stenhårt på en av tjejerna som utan problem springer milen - ett par gånger i veckan. Hon gjorde det förut i alla fall, men nu vet jag inte riktigt hur det står till. Hon är inte helt säker på att hon kommer att komma först, men jag ahr sett henne i högform och hon är rysligt snabb och dessutom envis! Själv är jag ganska så långsam, tuffar på i en och samma takt ganska så länge, så förhoppningsvis så räcker det en bit i alla fall!

Annars har det varit en bra dag, fullt upp hela dagen, men bra. Önskar att jag tog mig tid oftare att dra ihop ett tjejgäng och bara satt och drack te och snackade. Men, det får vänta ett tag, i alla fall tills terminen är avslutad!