Lilla Spöket

Det funkade faktiskt, att äta en skiva knäckebröd innan jag sprang i morse. Det kändes mycket bättre, orken blev sötrre och jag kände mig inte lika död när jag kom i 'mål'. Okej, jag vill fortfarande stanna efter en hundra meter, men det kommer nog alldrig att försvinna. Frågan är bara om hela förändrigen är på ett fysiskt eller ett mentalt plan. Personligen tror jag att det är mentalt, jag är så godtrogen när det gäller vissa saker. Har jag fått för mig att något skall bli bättre om det görs på ett visst sätt så vill jag gärna tro att det är så. Men jag förnerkar inte att det gick mycket bättre i morse än vad det gjorde i går, trots mindre sömn i natt. Orsaken till det kan förbli odefinerad.

På väg för att möta tjejen som jag springer med går jag förbi några hus och utanför den ligger en väska och en mobil. Inte en människa i närheten. Jag blir lite fundersam, plockar upp väskan och tänkar att det nog är bäst att ställa den intill husväggen. Ut kommer en kille. Det är hans väska och mobil och jag får onekligen känslan av att han har kastat ut dem från någon av balkongerna. Han blöder från ena handen och när jag frågar om han har cyklat omkull så förklarar han att hans cykel bor på andra sidan av stan, samt tackar för att jag inte har snott flaskan i hans väska. Han sluddrar kraftigt. Egentligen inget mer med det, bara att det var en intressant iaktagelse vid kvart över sju på morgonen.

Jag måste att det är ändå lite, hur skall jag säga, uppfriskande att bo i ett studentområde. Missförstå mig rätt, jag trivs som fisken i vattnet, men det är bara härligt att träffa så många människor som har helt andra uppfattningar om saker och ting än vad jag själv har. Som om hur dygnen skall tillbringas, vad som skall kastas ut från balkongerna och sådana saker. Man får lite nya perspektiv på saker och ting.