VårRuset!
Det var jäkligt kul och det gick över mina förväntningar! Det har verkligen en dragande effekt på mig att springa i så där stora grupper! Stannade faktiskt inte en enda gång, inte ens för att dricka vatten. Vet att det är väldigt viktigt, men jag kände att om jag stannade så var det inte säkert att jag skulle få upp farten igen, så jag väntade tills jag kom i mål. Dessutom så får jag sjukt ont i magen om jag dricker vatten så där och det skulle varit synd just då!
Kom in på nästan exakt 38 min och eftersom sträckan är fem kilometer så gick det ju bevisligen inte speciellt snabbt, men det viktigaste var ändå att kunna springa hela vägen och känna mig för. Kände mig lite trött efter fyra kilometer, men det rycktes upp när jag visste att det bara var en kilometer kvar. Och Tjejmilen kändes så otroligt mycket närmare när det gick så lätt (jaja, i alla fall så mycket lättare än vad jag trodde!) att springa 5km.
Frågan är bara hur mycket som är psykologiskt. Om jag ser till att träna ordentligt i sommar så kanske en mil, rent psykologiskt sätt, inte känns som en speciellt lång sträcka. Det funkade dessutom väldigt bra att springa ihop med en av mina kompisar, vi kändes som ett vinnande team och det gjorde att det kändes ännu bättre! Vi höll samma takt (förutom på slutet, då spurtade hon ifrån mig!) och det gjorde att det på något vis att det kändes lättare.
Det enda minuset var att när jag fick se bilderna från loppet efteråt så såg jag riktigt rund ut, vilket inte alls känns bra. Vet att det har blivit mycket socker på sista tiden (inte minst efter loppet, framför TV:n och ESC-semifinlaen! Jag var så sjukt hungrig!), men verkligen så mycket...? Måste se till att väga mig någon dag, jag vill veta exakt hur det ligger till med den saken. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att bli besviken!
Kom in på nästan exakt 38 min och eftersom sträckan är fem kilometer så gick det ju bevisligen inte speciellt snabbt, men det viktigaste var ändå att kunna springa hela vägen och känna mig för. Kände mig lite trött efter fyra kilometer, men det rycktes upp när jag visste att det bara var en kilometer kvar. Och Tjejmilen kändes så otroligt mycket närmare när det gick så lätt (jaja, i alla fall så mycket lättare än vad jag trodde!) att springa 5km.
Frågan är bara hur mycket som är psykologiskt. Om jag ser till att träna ordentligt i sommar så kanske en mil, rent psykologiskt sätt, inte känns som en speciellt lång sträcka. Det funkade dessutom väldigt bra att springa ihop med en av mina kompisar, vi kändes som ett vinnande team och det gjorde att det kändes ännu bättre! Vi höll samma takt (förutom på slutet, då spurtade hon ifrån mig!) och det gjorde att det på något vis att det kändes lättare.
Det enda minuset var att när jag fick se bilderna från loppet efteråt så såg jag riktigt rund ut, vilket inte alls känns bra. Vet att det har blivit mycket socker på sista tiden (inte minst efter loppet, framför TV:n och ESC-semifinlaen! Jag var så sjukt hungrig!), men verkligen så mycket...? Måste se till att väga mig någon dag, jag vill veta exakt hur det ligger till med den saken. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att bli besviken!
Kommentarer
Trackback
