Den sjuka abortdebatten.
En del ämnen debatteras hett med jämna mellanrum, vilket jag tycker är bra - så fort en debatt svalnar av så glöms ofta viktiga saker bort, vilket i längden kan ge obehagliga konsekvenser. När en debatt återupptas så kommer nya saker upp till ytan, men får nya intryck och får se nya sidor av olika människor - alltid bra att veta vad folk tycker och tänker. För tillfället går vågorna i abortdebatten höga och jag måste säga att jag faktiskt är förvånad över den låga nivån. För den är så låg att jag blir illamående. Personangrepp och riktigt låga infallsvinklar. Det rotas i kända kvinnors privatliv och folk är så fördömmande att jag funderar om vi fortfarande är kvar på 60-talet när det gäller synen på abort. Vad hände om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp?
Det jag tycker är absolut otäckast är den snacket om att man skall vara Tacksam! Var Tacksam för att du Kan Bli Gravid! Var Tacksam och återigen Tacksam! Vad är det här med tacksamheten? Är det en grundval för livet? Måste man vara tacksam för allt? Påtvingad tacksamhet är bland det värsta som finns. Framkalla känslor bara för att de ska finns där, det är snuskigt politiskt korrekt.
Det låter som om det enbart är ytterst känslokalla människor som genomför aborter (eftersom de bevisligen inte är tacksamma!) som med berått mod och utan ett uns av Tacksamhet i kroppen mördar sina ofödda barn. Det verkar som om att alla kvinnor skall kasta sig på knä av tacksamhet, stänga av resten av sitt känsloliv och ytterst fokusera på det som växer i buken. Så enkelt är det faktiskt inte. Känslomässiga problem försvinner inte bara för att man blir gravid, förmodligen blir det bara värre i och med att abortbeslutet måste fattas. Och med samhällets press på vad man skall känna, tycka och tänka så måste det bli ännu värre för dem som inte känner, tänker och tycker som man 'ska' tycka.
Det verkar som om flera av debattörerna totalt har glömt bort att bara det faktum att man föds inte nödvändigtvis resulterar i en lycklig individ. I sådana fall så skulle vårt samhälle ha betydligt färre problem med människor som mår fruktansvärt dåligt. För att ett barn skall bli lyckligt och harmoniskt så krävs det att det är välkommen till världen, att det finns någon som är beredd att ge allt som krävs för att skapa en trygg atmosfär och ge kärlek. Finns det inte en sådan person, så kommer det inte heller att bli ett harmoniskt barn. Förmodligen ett ganska så olyckligt barn, som inte alls känner sig tillrätta i den värld som omger det.
Känner man att man inte har möjligheten att ge ett barn det som behövs för att göra det lyckligt, att man själv skulle bidra till att göra en annan människa direkt olycklig, att man förmodligen skulle skada sitt eget barn, är det inte ett tecken på större självinsikt och medmänsklighet att då välja bort att göra det? Att helt enkelt se till att det inte blir så? Bespara sig åratal av ångest, vånda och ilska. För så slutar det, mer eller mindre, för alla som inte får en bra start i livet och det är faktiskt jävligt plågsamt. Att någon ens kan hävda sig har rätt att se till att ett barn föds in i sådana förhållanden är helt enkelt vidrigt.
Jag förstår inte vad det är som gör att människor måste bry sig om andra människors känsloliv, laddade beslut och vad som sker i deras kroppar. Jag förstår inte varför man måste tycka saker och ting om andra människors val när det gäller saker som de här. Jag förstår inte varför man helt enkelt väljer att anta att alla känner tycker och tänker på samma sätt som en själv. Jag förstår inte vad som hände med insikten att möjligheten att välja sitt liv är det bästa med livet. Kan någon förklara för mig?
Det jag tycker är absolut otäckast är den snacket om att man skall vara Tacksam! Var Tacksam för att du Kan Bli Gravid! Var Tacksam och återigen Tacksam! Vad är det här med tacksamheten? Är det en grundval för livet? Måste man vara tacksam för allt? Påtvingad tacksamhet är bland det värsta som finns. Framkalla känslor bara för att de ska finns där, det är snuskigt politiskt korrekt.
Det låter som om det enbart är ytterst känslokalla människor som genomför aborter (eftersom de bevisligen inte är tacksamma!) som med berått mod och utan ett uns av Tacksamhet i kroppen mördar sina ofödda barn. Det verkar som om att alla kvinnor skall kasta sig på knä av tacksamhet, stänga av resten av sitt känsloliv och ytterst fokusera på det som växer i buken. Så enkelt är det faktiskt inte. Känslomässiga problem försvinner inte bara för att man blir gravid, förmodligen blir det bara värre i och med att abortbeslutet måste fattas. Och med samhällets press på vad man skall känna, tycka och tänka så måste det bli ännu värre för dem som inte känner, tänker och tycker som man 'ska' tycka.
Det verkar som om flera av debattörerna totalt har glömt bort att bara det faktum att man föds inte nödvändigtvis resulterar i en lycklig individ. I sådana fall så skulle vårt samhälle ha betydligt färre problem med människor som mår fruktansvärt dåligt. För att ett barn skall bli lyckligt och harmoniskt så krävs det att det är välkommen till världen, att det finns någon som är beredd att ge allt som krävs för att skapa en trygg atmosfär och ge kärlek. Finns det inte en sådan person, så kommer det inte heller att bli ett harmoniskt barn. Förmodligen ett ganska så olyckligt barn, som inte alls känner sig tillrätta i den värld som omger det.
Känner man att man inte har möjligheten att ge ett barn det som behövs för att göra det lyckligt, att man själv skulle bidra till att göra en annan människa direkt olycklig, att man förmodligen skulle skada sitt eget barn, är det inte ett tecken på större självinsikt och medmänsklighet att då välja bort att göra det? Att helt enkelt se till att det inte blir så? Bespara sig åratal av ångest, vånda och ilska. För så slutar det, mer eller mindre, för alla som inte får en bra start i livet och det är faktiskt jävligt plågsamt. Att någon ens kan hävda sig har rätt att se till att ett barn föds in i sådana förhållanden är helt enkelt vidrigt.
Jag förstår inte vad det är som gör att människor måste bry sig om andra människors känsloliv, laddade beslut och vad som sker i deras kroppar. Jag förstår inte varför man måste tycka saker och ting om andra människors val när det gäller saker som de här. Jag förstår inte varför man helt enkelt väljer att anta att alla känner tycker och tänker på samma sätt som en själv. Jag förstår inte vad som hände med insikten att möjligheten att välja sitt liv är det bästa med livet. Kan någon förklara för mig?
Kommentarer
Trackback
