Ibland är det tur...
...att man räknar till hundra och tänker sig för innan man gör något. Som tidigare i dag. Av olika orsaker var jag så jäkla arg och ledsen att jag nästan grät. Jag hade verkligen sagt dumma saker om jag hade ringt upp, SMSat eller mailat något av dem som jag var arg på. Saker som jag hade fått ångrat ordentligt. Äta upp in i det sista. Jag hade nog gjort mig ovän med mina kursare, mina kompisar och min pojkvän. Det har varit en mycket dåligt idé.
Jag tillhör dem som kan bli fruktansvärt arg i korta stunder. Så arg att jag knappt vet hur jag skall kanalisera det hela för att det inte skall ryka ut ur öronen, jag inte skall kasta saker omkring mig samt säga det elakaste jag kan komma på. Men det brukar gå över fort. I alla fall för tillfället. Jag är en långsint jävel och kommer ihåg saker som har sårat mig i fler år efteråt. Saker som jag av olika anledningar har varit för feg för att deala med för tillfället, det ligger och samlas på hög och till slut så exploderar jag när bägaren rinner över.
Det finns massor av människor i mina olika krestar som inte vet hur nära de har varit att jag bara har exploderat rakt över dem. Tur är väl det. Jag är ju inte arg så länge och mår väldigt dåligt om jag någon gång sårar någon. Jäkligt mycket faktiskt, jag är egentligen en mes. En mes med kort stubin.
Men jag är väldigt ofta tacksam över att jag har såpass bra självdiciplin att jag kan hålla god min, även om det samlas på hög inom mig. Därför tror jag stenhårt på att få ut mina aggressioner. Det är mycket viktigt och jag fnyser åt all så kallad forskning som hävdar att människor bara blir mer aggressiva om det släpper ut allt med jämna mellanrum. Skitsnack, det skulle bli alltför många hjärtattacker om folk inte lärde sig att kanalisera och släppa efter med jämna mellanrum. Jag tror på att visa sina aggressioner! Inom rimliga gränser, självklart. Skrämmer man folk är man ju ett freak, det tycker ju till och med jag, och det vill man ju inte bli sedd som...Återigen en sådan där äcklig situation där svaret är 'lagom är bäst'...
Jag tillhör dem som kan bli fruktansvärt arg i korta stunder. Så arg att jag knappt vet hur jag skall kanalisera det hela för att det inte skall ryka ut ur öronen, jag inte skall kasta saker omkring mig samt säga det elakaste jag kan komma på. Men det brukar gå över fort. I alla fall för tillfället. Jag är en långsint jävel och kommer ihåg saker som har sårat mig i fler år efteråt. Saker som jag av olika anledningar har varit för feg för att deala med för tillfället, det ligger och samlas på hög och till slut så exploderar jag när bägaren rinner över.
Det finns massor av människor i mina olika krestar som inte vet hur nära de har varit att jag bara har exploderat rakt över dem. Tur är väl det. Jag är ju inte arg så länge och mår väldigt dåligt om jag någon gång sårar någon. Jäkligt mycket faktiskt, jag är egentligen en mes. En mes med kort stubin.
Men jag är väldigt ofta tacksam över att jag har såpass bra självdiciplin att jag kan hålla god min, även om det samlas på hög inom mig. Därför tror jag stenhårt på att få ut mina aggressioner. Det är mycket viktigt och jag fnyser åt all så kallad forskning som hävdar att människor bara blir mer aggressiva om det släpper ut allt med jämna mellanrum. Skitsnack, det skulle bli alltför många hjärtattacker om folk inte lärde sig att kanalisera och släppa efter med jämna mellanrum. Jag tror på att visa sina aggressioner! Inom rimliga gränser, självklart. Skrämmer man folk är man ju ett freak, det tycker ju till och med jag, och det vill man ju inte bli sedd som...Återigen en sådan där äcklig situation där svaret är 'lagom är bäst'...
Kommentarer
Trackback
