Fröken Matförgiftad går på middag!

Efter den mycket obehagliga incidenten med matförgiftning (och allt vad det nu innebär, vi behöver inte gå på detaljer, det skulle bli mycket obehagligt) och en tillbringad natt på ett iskallt, stenhårt badrumsgolv (rekomenderar det inte, min rygg har aldrig varit så illa åtgången, och jag har ändå lyckats med en hel del genom åren...) så kände jag mig lagom mörbultad för tisdagens stora händelse - min bästa kompis fyllde år, och hade sedan länge planerat middag och utgång. Både hon och jag hade sett fram emot det i evigheter. Vad göra?

Jo, så fort det konstaterats att man har matförgiftning (och inte vinterkräksjukan som är extremt smittsamt), man är symptomfri sedan i alla fall tjugofyra timmar och man har sovit i nästan ett dygn då pumpar man sig full med Resorb, alvedon och tarmlugnande substanser, tar en rejäl dusch och sminkar sedan över sitt likbleka, slitna ansikte(är ju rätt så blek i vanliga fall, så ingen märkte nog någon skillnad!). Drar på sig bästa klänningen som man har sparat till ett special occasion och tar sig samman, drar ihop sig och går ut!  Dricker inte speciellt mycket, gör inga vidlyftiga hopp hit och dit och gör sitt bästa för att fylla födelsedagsbarnet. Jag hade jäkligt kul och jag ångrar verkligen inte att jag följde med, men i morse, när det var dags att kliva upp, då kände jag mig lite vinglig. Inte på grund av alkohol, utan...tja, vätskebrist?

Känner mig fortfarande inte helt på topp i kroppen, gör småmissar, har inte riktigt samma koll på kroppen som jag brukar ha. Magsäcken har ju krympt rejät, men det tänkte ju inte jag på - så här sjuk har jag ju inte varit på nästan exakt tio år, hur skall jag kunna komma ihåg? Så jag äter inte för jag är inte hungrig - helt plötsligt så blir jag otroligt hungring med illamående och magknip (kollar klockan, åtta timmar sedan senaste målet? ojdå!). Äter rejält och blir sedan nästan sjuk - magen är överfull och jag förblir proppmätt i en tre-fyra timmar. En jäkla cirkus, det är vad det är!

 Jag tror att jag skall bli militäriskt korrekt och äta exakt var fjärde timme, och då inte mer än vad som rymms i tonfiskburk! Dags att skaffa ett tidtagarur och föra diagram över alla måltidstillfällen! För så här kan jag ju inte ha det! *tar sig om magen* Det gör ju ONT! Man kan ju alltid hoppas på att man lär sig till nästa gång, eller något sådant...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0