Lilla Spöket

Det känns som om det pågår en liten kris i mitt huvud. Som om inget vettigt vare sig komemr ut eller in. Varken ut eller in. Det har hänt tidigare och jag bara hatar det här. När jag blir arg blir jag iskallt tyst, när jag blir glad så bara bubblar jag - något vettigt kommer inte fram. När jag sätter mig framför plugg som borde skrivas, då kommer inget vettigt fram på skärmen. När jag skall blogga - då känns inget så pass sammanhängande att det är värt att berätta för omvärlden. Hjärnan fungerar inte ens tillräckligt tillfredsställande för att den skall kunna få mig att stava korrket. Det enda jag gör är att gnälla och vem vill läsa en gnällmåns tankar i evigheter? Inte jag i alla fall...

Jag hoppas att det går över snart, jag känner mig som en känslomässig utpressare mot alla som jag umgås med på ett djupare plan. Där känns det så viktigt att det jag säger skall bli bra, så istället för att säga något jag inte är nöjd med, så säger jag inget alls. Men människor som jag inte känner så väl har jag roligt och bubblar. Det är ganska så omvänt mot hur jag brukar ha det - det brukar vara mina närmare vänner som får mig att bubbla, nu är det tvärt om.

Tja, man kan ju se det så här - det är ju i alla fall kul att se att man fortfarande kan förvåna sig själv och utvecklas åt hörn som man aldrig anade fanns där under. Jag är fortfarande intressant för mig själv!