Lilla Spöket

Nu i helgen har jag träffat gamla kompisar, sådana som har sett mig under hela min uppväxt, kan nästan alla mina fel och briser, på samma sätt som jag kan nästan alla deras. Tyvärr träffas vi inte så ofta längre, kanske en gång i halvåret, vilket jag sörjer. Men alla är vi upptagna och bor inte i samma stad, det blir lätt svårt att inte träffas så mycket som vi skulle vilja.

Helt plötsligt börjar en av tjejerna att berätta. Att hennes kille, som jag bara träffat en enda gång i vintras (och faktiskt tyckte var trevlig, men det var en tvåtimmars fika, men det river i mig att jag inte har förstått), har gjort hennes liv till ett helvete. Han har misshandlat henne psykiskt och fysiskt, tryckt ner henne, föraktat henne, förstört henne. Han har dragit in henne i en ond karusell, som hon trodde att hon kunde rädda dem båda ifrån. Det kan hon inte, och hans makt över henne har tydligt varit förödande. Hon vet inte om hon är fri ännu, men hon kämpar på och hoppas att hon skall bli bättre. Men hon är livrädd för att träffa honom ute, livrädd att han skall få makt över henne igen.

Det var otroligt länge sedan jag kände mig så hjälplös. Så maktlös, så förfärad och så satans jävla förbannad! Det var länge sedan jag kände så rent, jävla HAT mot någon. Jag är inte våldsam av mig, men jag har en intensiv lust att söka upp honom och slå in skallen på honom! Vilket jag aldrig skulle klara, jag är inte sådan, så låsa in honom på närmaste psykklink skulle räcka väldigt långt för min del.... Gärna med en rad vettig psykologer, samt kasta bort nyckeln i ett par decenium!

Han har förstört så mycket för min älskade vän, som jag har känt hela mitt liv, som alltid funnits där för mig! Och mitt samvete river i mig. Varför har jag inte märkt något? Varför har hon inte kunnat anförtro sig till mig? Varför har jag varit så uppe över mitt att jag inte har sett vad som hänt? Varför har jag inte kunnat hjälpa henne? Gud, jag har verkligen mått illa sedan hon berättade....