Lilla Spöket

Min hjärna har ju knappt hunnit vakna och nu är det redan dags att visa framfötterna! Hjälp! Trots huvudet i sanden har jag insett att det faktiskt är ett mycket seriöst seminarium i morgon som jag måste visa upp mig på. I alla fall i tio minuter. Jag har en oerhörd lust att bita någon i benet! HÅRT! Gärna så att det blöder lite, så att den bitne får sy och ta stelkrampsspruta...

Jag menar, this is it, liksom. Förmodligen sista året, dags att visa att man är seriös och värd att ta på allvar. Okej, jag har haft fem år tidigare på mig, men vad fasiken, vem orkar vara superseriös i fem år?! Sådana människor, som alltid ser till att deras bästa sida lyser, som är välputsade vid 08:15-föreläsningen, som alltid är duktiga och tränar, har med sig matlåda med sallad och aldrig blir för fulla..... Jag får ont i magen av dem!! Dessutom så tycker jag att de är otäcka! Jag bara väntar på att fasaden skall krackelera, att de skall bryta ihop av att alltid vara perfekta och en dag ta med sig farsans salongsgevär och göra slut på oss alla.... För ingen är 'perfekt' i alla avseenden. Och tack gode gud för det...

Men nu borde jag faktiskt försöka se till att, kanske inte vara perfekt, men i alla fall lite mer perfekt och lite mindre slacker! Skulle behöva en ny garderob, en ny fot och ny hy (min benägenhet att få finnar på hakan hjälper mig nog inte i mitt mission att ge en seriös och välkammad bild av mig själv....). Fast det gör nästan inte alls ont i foten just nu, jag kanske kan behålla den.... Det vore trevligt att i alla fall ha skuggan av en chans till karriär och framtida liv!