Transamerica!
Har varit hemma hos en kompis i kväll (ja, jag vet, jag borde ha pluggat, så det blir till att ställa klockan i morgonbitti!) och kollat på film. Vi har en liten filmklubb ihop - hittills har vi bara sett The Magdalen sisters, Howard's End och så Transamerica, som vi såg i dag.
Jag hade hört innan att Felicity Huffman, som spelar huvudrollen, har Oscar-kvalité (hon blev ju nominerad, för fasiken!) så jag hade höga förväntningar. Men samtidigt så tänkte jag på att amerikanska filmer oftast brukar göra allvarliga ämnen till...amerikanska....mjukisvarianter. Även om det finns undantag.
Det var bra. Väldigt bra! En sådan film som jag har svårt att sitta stilla under, för jag bara väntar på att allt bara skall gå åt helvete, det kommer spänningar under hela filmen som bara pekar åt det hållet. Och visst gjorde det det. Gick åt helvete, alltså, för huvudkaraktärerna. Jag hade bara lust att skrika 'gör INTE så!' och 'men SÄG det nu'. Alla underströmmar gick i precis fel riktningar. Och det sved i hjärtat ibland.
Och jag var imponerad av att den var amerikansk - för den var så öppenhjärtlig för att vara amerikansk och desstuom relativt stor. Att den faktiskt ens behandlar ett ämne som transsexualitet är förvånande med tanke på att den är amerikansk. Vanligtvis så brukar de transsexuella vara förskjutna till roller som prostituerade eller dylikt (i varje fall tragiska karaktärer) och helst i bakgrunden i amerikanska filmer. Men det låg en del amerikanskt glitter över den, även om det inte alls var lika mycket som jag hade trott från början. Men det var inte alltför störande. Jag tyckte att det gav en nära bild av all problematik som transsexuella människor har i sin vardag (samhälle, familj, fördommar, etc.) och jag kände ibland att det bara gjorde ont - med tanke på att den problematiken är just vardag. Men jag undrar vad en transsexuell person tycker, ger den en realistisk bild av vardagen? Det skuell verkligen vara intressant att få veta!
Samtidigt, om man jämför med Pedro Almodóvars filmer, som ofta tar upp transsexualitet, så tycker jag att den kanske var lite...blek. För de brukar vara så känslofyllda och färgstarka att man tappar andan. Men jag är inte helt säker, jag måste nog tänka lite mer. Men bra var den. Tummen upp!
Jag hade hört innan att Felicity Huffman, som spelar huvudrollen, har Oscar-kvalité (hon blev ju nominerad, för fasiken!) så jag hade höga förväntningar. Men samtidigt så tänkte jag på att amerikanska filmer oftast brukar göra allvarliga ämnen till...amerikanska....mjukisvarianter. Även om det finns undantag.
Det var bra. Väldigt bra! En sådan film som jag har svårt att sitta stilla under, för jag bara väntar på att allt bara skall gå åt helvete, det kommer spänningar under hela filmen som bara pekar åt det hållet. Och visst gjorde det det. Gick åt helvete, alltså, för huvudkaraktärerna. Jag hade bara lust att skrika 'gör INTE så!' och 'men SÄG det nu'. Alla underströmmar gick i precis fel riktningar. Och det sved i hjärtat ibland.
Och jag var imponerad av att den var amerikansk - för den var så öppenhjärtlig för att vara amerikansk och desstuom relativt stor. Att den faktiskt ens behandlar ett ämne som transsexualitet är förvånande med tanke på att den är amerikansk. Vanligtvis så brukar de transsexuella vara förskjutna till roller som prostituerade eller dylikt (i varje fall tragiska karaktärer) och helst i bakgrunden i amerikanska filmer. Men det låg en del amerikanskt glitter över den, även om det inte alls var lika mycket som jag hade trott från början. Men det var inte alltför störande. Jag tyckte att det gav en nära bild av all problematik som transsexuella människor har i sin vardag (samhälle, familj, fördommar, etc.) och jag kände ibland att det bara gjorde ont - med tanke på att den problematiken är just vardag. Men jag undrar vad en transsexuell person tycker, ger den en realistisk bild av vardagen? Det skuell verkligen vara intressant att få veta!
Samtidigt, om man jämför med Pedro Almodóvars filmer, som ofta tar upp transsexualitet, så tycker jag att den kanske var lite...blek. För de brukar vara så känslofyllda och färgstarka att man tappar andan. Men jag är inte helt säker, jag måste nog tänka lite mer. Men bra var den. Tummen upp!
Kommentarer
Trackback
