Lilla Spöket

Det har blir ytterligare ett inlagg om manskliga relationer och hur de ibland gor mig forbannad.

 

 

I ar brojade vi, lite av en slump, fira folks fodelsedagar pa kontoret. Vem tror ni blev ansvarig for det? Jag, naturligtvis. Glomde jag nagons fodelsedag sa var det jag som fick sta vi skampalen, som fick skall etc. (ja, det ar svart att halla koll pa 20 olika fodelsedagar). Jag vet inte hur manga timmar jag har offrat hit och dit och upp och ner for att fa tag i tartor och kex till den som fyller. Vilket inte alltid ar det lattaste, en gang i mars akte vi till en kinesisk resturang in Citykarnan for att kopa en tarta. 3 timmar tog det pa grund av all trafik. dessutom, smakade den med mina matt matt, skit.

 

 

Tartor har ar vanligtvis en rund bit sockerkaka med glasyr pa. Buttercream-galsyren smakar plastigt, men sockerglasyren ar jag faktiskt oerhort fortjust i. Sjalvklart finns det bagerier (det basta ar det pa Mövenpick) som tillverkar andra slags, betydligt godare, tartor - med citronmousse, passionsfrukt och black forest. Men sa ar de ocksa 4-5 ganger dyrare an de sma sockerkaksklumparna.

 

Sa, i gar fick jag ett telefonsamtal. Pa mandag ar det namligen Sharons fodelsedag (en av sekreterarna har pa jobbet, visserligen trevlig men jag kanner henne inte narmare) och hennes basta vannina, vaxeltelefonisten, ville att det skulle bli speciellt. Och det ar ju alltid trevligt. Speciellt om nagon annan fixar allt at en.

 

-Vi firar ju alltid pa eftermiddagarna (da har jag haft tid att aka och skaffa de sabla tartorna), sa det forvantar hon sig ju, kan vi inte fira henne pa morgonen? sa blir hon overraskad! fragade vaxeltelefonisten.

 

-Jovisst, sa jag, men det ar ju en mandag och jag vet faktiskt inte vart jag skall fa tag pa en tarta pa sondag kvall, men det kanske du vet? Du kan kan skaffa fram en till henne? Det vore val bra?

 

-Ja, jooooooo.....kanske det.... Vet du vart man skaffa det? svarade vaxeltelefonisten och det hors ju direkt att sa jakla kul att hjalpa till for att skaffa fram tartan, speciellt inte pa en sondag, var det ju inte. For hon, precis som jag, har bara en ledig dag i veckan.

 

(och har kan jag direkt tillagga att hade det varit dagen efter en arbetsdag, sa hade det inte varit nagra problem - jag kor forbi butiken dar jag brukar kopa tartorna till jobbet varje kvall (och morgon ocksa for den delen, men da ar det stangt), sa det har jag kunnat fixa, den hade ju kunnat sta i mitt kylskap over natten. Men en sondag...? I helt fel ande av staden?)

 

-Nej, tyvarr, jag har ingen aning, svarade jag. Och, krass som jag ar, sa tankte jag for mig sjalv att om jag inte rakar ga forbi en tartbutik och bara kan glida in och skaffa en latt som en platt, sa tanker jag inte agna min enda lediga dag at kila runt efter en tarta, vem det an skulle vara till. Och det hade jag inte planerat, jag hade planerat att tillbringa sondagen pa stranden, sa langt bort fran alla jakla tartbutiker som jag kan tanka mig.

 

- Men den dar kinesiska resturangen? Skulle inte den funka? sager vaxeltelefonisten.

 

- Visst svarar jag, jag vet vart den ligger men inte var den heter, det skulle nog ga. Du kanske kan prova dar?

 

-Kan inte du kopa en pa vag till jobbet pa mandag morgon? vaxeltelefonisten drog lite pa det. Det hordes att hon inte var sugen pa att aka till den kinesiska resutrangen sjalv (jag rakar veta att hennes familj bor i narheten, har tva bilar och formodligen en chauffor) och att hon var besviken pa min brist pa entusiasm och att jag inte bara snappade upp hennes idé och drev den vidare.

 

- Men da ar ju inget oppet, utbrast jag. Och det ar sant, kl 07.30 ar inga butiker, i alla fall inte de som jag kanner till, oppna och beradda att salja fardiga tartor.

 

Men sa kande jag mig lite elak, sa jag sade;

 

- Du kan val paminnan mig mandag morgon, sa skall jag forsoka komma ivag och skaffa en runt nio-tiden, okej?

 

- Okej, suckade vaxeltelefonisten och markerade tydligt att hon var mycket besiken pa mig, som inte lade ner min extra tid for Sharon och fixade allt pa en sondag, sa att hennes fodelsedag skulle bli speciell.

 

 

Men, i mitt stilla sinne tankte jag, Sharon ar ju DIN van, din basta van till och med, ligger det inte i ditt intresse att fixa sa att det blir lite roligt for henne sjalv? Jag har ett standardkoncept, lika for alla, som jag kor pa. Visst, jag kan fixa sma extra saker om jag blir ombedd, men inom rimliga granser. Och min sondag ligger utanfor alla rimliga granser. Aven om jag sjalvklart aldrig skulle saga till nagon att "du ar inte vard min sondag". Men om Sharons basta van inte tycker att hon ar vard hennes egen sondag, varfor skulle Sharon da vara vard min?

 

 

Men, det ar ju inte lika roligt att fixa nagot sjalv, det ar ju lattare att be nagon annan. Som alltid, i alla lagen.

 

Och jag lovar, INGEN pa jobbet kommer att komma ihag min fodelsedag, och pa ett satt ar det helt okej, jag behover inte firas av dem, jag skulle nog mest bli generad. Men den storsta anlednignen till att jag tvivlar pa att det kommer att ske ar mycket enkel...vam fan skulle aka och kopa den sabla tartan?