Jag har bestämt mig.
Jag har funderat en massa, diskuterat och funderat lite till, men har nu antligen bestamt mig.
I mars sager jag upp mig.
Forut hade jag en massa forestallningar om att "jag kanske kan forhandla till mig battre villkor och da stannar jag", sa har jag tankt lange. Dock har jag insett att jag funkar inte sa. Har tanken val slagit rot om att jag vill ga och det har lagt sig i mitt trygghetsknarkande sinne (ergo, jag har funderat ut hur jag skall na trygghet i min forandring), da vill jag garna ga pa sekunden.
Just nu gar inte det, jag maste av olika anledningar vanta tills mars och det kanns bade bra och daligt. Talamod ar en dygd och det ar bra att kunna ga igenom allt ordentligt for att sla fast att jag inte gor nagot overilat. Daligt for att jag borjar slappa pa allt det dar som man kompromissar med for att en arbetsplats skall bli bra for en. Som att man star ut med alla taskiga skamt, alla elaka harskartekniker, andra manniskors ilska som man har tagit emot tidigare bara for att halla klimatet pa arbetsplatsen i schack. For att man inte vill trampa i klaveret, for att man vill att alla skall vara nojda och glada.
Och folk marker det. Helt plotsligt marker de att man inte langre skrattar at deras skamt (som aldrig har varit speciellt roliga), att man inte lagger sig platt nar de kommer med sina krav (helt plotsligt tittar man dem i ogonen, suckar lite och sager "visst" istallet for sitt tidiga solskensleende och "ABSOLUT") att man faktiskt inte langre respekterar dem for det de vill bli respekterade for utan istallet ser dem for den skit de faktiskt ar och det syns pa mig. Jag kan inte dolja det langre.
Och i den har upproriskheten kommer det sjalvklart mera skit, for hon som alltid har varit sa snall och tyst och gjort som hon har blivit tillsagd med ett leende (for allas trevnad) har helt plotsligt lessnat och bestamt sig for att det ar skit att gora sa. Och VISST, det borde jag har gjort for lange sedan, det borde jag ha gjort fran forsta borjan, MEN, det ar inte latt alla ganger. Det ar fanimig inte latt.
Sa skulle nu min chef galant erbjuda mig loneforhojningen som jag vill ha (vilket iofs ar hogst osannolikt) sa vet jag inte om jag skulle vilja/kunna stanna i alla fall. Nej, jag gor inte mig sjalv omojlig har pa arbetsplatsen, absolut inte, jag bara markerar att vissa saker inte langre ar okej, det ar inte sa att det skulle ga en mobb efter mig om jag stannade. MEN. Jag vill inte langre boja mig for en stor del av de aldre manliga chefer som sitter som smapavar och tror att de kan gora precis som de vill. Och da skulle det bli problem. For de har suttit i foretaget de senaste 15 aren och langsamt skulle de gora mitt liv till ett helvete genom sin politik och sitt skitsnack. Jag har sett det handa andra, jag ar fullt medveten om att det skulle kunna handa mig.
Darfor biter jag ihop, vantar pa att mars skall komma och forsoker halla foraktet borta. I alla fall sa att det inte syns.
Men det kanns javligt bra att ha bestamt sig!
