Innerst inne.
Vet ni vad som bade stor mig och skrammer mig?
Det har med att en hel del av mina kompisar/slaktingar tjaaaatar om att vi skall komma hem sa fort som mojligt. Jovisst, det skall bli jattekul, men nar jag kommer hem, star dar utan jobb och utan lagenhet, boendes hemma hos mina foraldrar i deras gaststuga tillsammans med Nikals och Katti och pengarna tar slut och angesten kommer och man blir arg, tvar coh sur och tappar hoppet och modet och bara vill lagga sig ner och do, vem i HELVETE kommer att komma till min hjalp da?! Da ar vi ju ensamma, har lamnat fast jobb och betald bostad med avbetalad bil for att komma hem till...ingenting. Det ar det ingen som tanker pa, de bara rycker lite pa axlarna och sager 'det fixar sig' och jag vet att sedan, nar angesten kommer, da ar de inte dar, utan da star man dar sjalv, utan alla som aah:ar och aaah:ar over att man skall komma hem och umgas med DEM. Forstar du vad jag menar? Ingen av dem har makten att ge mig ett jobb/skaffa mig en lagenhet etc och alla tanker att "det fixar sig". Men...hur da? Visst, far jag jobb pa en gang, fine, da ar allt bara bra, men om det tar langre och langre tid och tillslut ar jag beredd att jobba pa McDonalds trots mina dubbelexamens och fyra ars erfarenhet i chefsposition.
Gaaa.
Jag maste paminna mig sjalv om varfor jag faktiskt aker harifran....
