Lilla Spöket

...har det varit på sista tiden, men det är okej, tror jag.
Kom ut helskinnad på andra sidan i alla fall.

For forsta gangen pa en halv evighet sa kanns det som om jag kommer att klara det har helskinnad, till och med i ett stycke och att det kommer att ga bra. Packningen reder sig, jag hinner med det jag vill har gjort och papprena kommer i tid. Tror jag i alla fall. Jag tror att jag har koll pa allt nu. Tror det. Jag tror jag klarar mig, jag tror att jag overlever.

 

Underbart.

Jag kommer att kunna sova ordentligt for forsta gangen pa lange i natt.

 

Underbart.

 

 

Jag måste komma ihåg att andas, annars blir jag galen.

Hör ni det, GALEN!!

..något otroligt fort. Det är i dag 17 dagar tills vi åker. 17 dagar och alla papprena är inte klara, 17 dagar och det är kaos hemma, 17 dagar och jag är totalt oinspirerad på jobbet och fudnerar över hur i h-e jag skall få ihop ett överlämningskit till en person som inte ens har blivit anställd, 17 dagar och jag vet inte vad.

 

Ångest.

 

17 dagar.

 

 

Det sitter en ny kollega i mitt rum, en kollega som ar i lombo mellan olika arbetsuppgifter och darfor inte har sa mycket att gora just nu, vilket faktiskt ar lite problematiskt for mig, for han verkar inte, inte pa nagot satt, kunna HALLA KAFTEN, utan snattrar som there's no tomorrow! Jag blir GALEN!

 

Det ar ok nar han berattar om sin sjuka mamma, det kan jag forsta, men nar han yrar om olika tavlanden i lekprogram pa TV, om vikten av att bli rik, om sin frus javla smycken och Gud-vet-vad, sa haller jag pa att bli vansinnig, fullstandigt VANSINNIG!

 

Jag forsoker vara trevlig och sara tillbaka, for han ar en trevlig person och jag gillar hans sallskap ibland, men nar jag ahr forsokt att skriva olika viktiga mejl, en rapport etc och inte kan koncentrera mig for att han snattrar om det ena och det andra, da sluter jag mig i mitt skal.

 

Till slut fattade han vinken, efter ca 55 minuter oavbruten svada (jag klockade), och fragade om jag gjorde nagot viktigt, som typ skrev mejl till min mamma, da kunde jag inte lata bli att svara giftigt att "jag jobbar". Kande mig astaskig men han blev i alla fall tyst och jag kan ater igen hora mina egna tankar. Han ar jattegullig, tar med sig muffins till mig, bjuder pa en massa saker etc, men jag har mina granser. Till och med jag har mina granser.

 

 

I dag ar jag bara trog, inte ett skit blir gjort och allt star bara stilla. dessutom ar det fredag, halva kontoret ar borta pa bon och jag har hemlangtan. Desutom har jag hemlangtan och skulle aka i morgon om jag bara fick den dar @#$%&^& biljetten. I dag ar allt bara okonstruktivt, jag far inte ens andan ut att skriva ett ordentligt blogginlagg! Grr! Titta pa den ahr bloggen, just nu ar det bara sma arga inlagg! En akta Argblogg!

Jag har borjat packa, trots att jag inte har biljett hem annu. Maste tranga in min chef i ett horn och se till att en biljett bokas snarast, for jag har sa mycket som maste fixas som ar relaterat till just det datumet. Dagarna gar och i dag raknade jag efter, det ar i dag 46 dagar kvar tills jag aker och har tycker alla att jag ar sjukt tidigt ute, men pa ett mentalt plan ar det bra att ha allt redo, jag kan slappa av pa ett annat satt da....

GE MIG BILJETTEN!

...snart ar jag pa vag! Kan knappt tro det, det kanns bade underbart och skrammande!  Laskigt ocksa. Far med jamna mellanrum emotionella overflows och blir stirrig, men de ar korta och det gar over. Maste intala mig sjalv att jag alltid kan aka tillbaka, nar tillfalle ges. Bara for att jag aker nu sa betyder inte det att jag inte kan komma tillbaka. Eller hur?

 

Allt bara virvlar om mig just nu och jag skulle behova 48 timmar per dyng. Och det blir inte battre av det faktum att varannan vkall har jag moten och varannan kvall, nar jag skall arbeta av grejor, sa finns det ingen el. Grattis tjejen.

 

Det skall bli det basta med att flytta hem! EL! att kunna saga "du far den har rapporten/texten/whatever pa mandag" och det blir KLAR for att du har haft EL hela helgen. Det ser jag fram emot sa jakla mycket!

 

I gar nar jag forsokte fa min chef att ge mig ett slutdatum da jag kan avsluta allt och aka hem, sa ville ha aterigen ha ett mote med mig och diskutera igenom allt. Fine, det blir ett mote till, men det har borjar bli en fars.

Det kanns som om han sitter i ena anden och drar och vill att jag skall stanna coh jag sitter i andra anden och vill aka. Jag vill verkligen inte trampa honom pa tarna, men snart maste jag nastan... Och mitt i alltihopa, angesten over att inte fa jobb nar jag komemr hem... Tank att lamna det etablerade varlden har, men jobb, lagenhet, bil och vanner for...ja, jag vet itne vad?

Jag ar lite radd just nu.

Det ar inte klokt, att amn som gammal socialist har gatt och blivit blodig rojalist pa senasre ar. Brojade nastan grina nar jag laste nyheterna om att den prinsessa ar fodd pa Karolinska sjukhuset och betvinga min lust att springa over till narmsta supermarket och kopa lite skumpa....

 

Herregud, nar fan blir gammal blir hon religios....

I dag kommer min hogste chef tillbaka efter ha varit bortrest i ett par dagar och jag ar nervos. For jag maste ga till honom och stalla krav och tro det elelr ej, han kan vara himla tralig nar det galler krav. Jag vill ha mitt slutdatum, jag vill ha min biljett, jag vill ha mitt rekomendationsbrev. Och jag vill formodligen ha det innan han vill ge det till mig. Det kommer att bli diskussioner som antingen gor mig eller honom irriterade och det orkar jag inte just nu.

 

Jag hatar att arbeta i en organisation med en sjukt svag HR-avdelning. eller, rattare sagt, icke-fungerande HR-avdelning. HATAR!

Trots att jag tvivlar varje dag pa att jag har fattat ratt beslut om att aka tillbaka till Sverige sa kanner jag mer och mer for varje dag att det ar dags att aka snart. For det ar det. Jag vet att jag kommer att bli rastlos inom en kort period, att jag inom ett ar kanske kommer att svara over mig sjalv och att jag valde att aka hem. Men da maste jag komma ihag att just NU sa kanns det alldeles underbart att snart aka hem. Alldeles underbart. Maste komma ihag det. Komma ihag.

 

 

....hur kan en certifierad ISO tränare ha en Yahoo-mejl som kontakt till sina kunder?

 

...hur kommer det sig att 15 vuxna människor på chefspositioner blir fnittrande små fjollor så fort det skall skrivas ett prov på de senaste tre dagarnas kursinnehåll?

 

...hur kommer det sig att jag inte kan fokusera pa mitt arbeta utan bara tanker pa biffen coh det vita vinet som foljer efter lunch?

 

...hur kommer det sig att varje lordag jag jobbar sa kanns det som om det bara ar pa latsas och allt egentligen bara ar lek?!

 

*suck*

 

 

 

 

Vet ni vad som bade stor mig och skrammer mig?

Det har med att en hel del av mina kompisar/slaktingar tjaaaatar om att vi skall komma hem sa fort som mojligt. Jovisst, det skall bli jattekul, men nar jag kommer hem, star dar utan jobb och utan lagenhet, boendes hemma hos mina foraldrar i deras gaststuga tillsammans med Nikals och Katti och pengarna tar slut och angesten kommer och man blir arg, tvar coh sur och tappar hoppet och modet och bara vill lagga sig ner och do, vem i HELVETE kommer att komma till min hjalp da?! Da ar vi ju ensamma, har lamnat fast jobb och betald bostad med avbetalad bil for att komma hem till...ingenting. Det ar det ingen som tanker pa, de bara rycker lite pa axlarna och sager 'det fixar sig' och jag vet att sedan, nar angesten kommer, da ar de inte dar, utan da star man dar sjalv, utan alla som aah:ar och aaah:ar over att man skall komma hem och umgas med DEM. Forstar du vad jag menar? Ingen av dem har makten att ge mig ett jobb/skaffa mig en lagenhet etc och alla tanker att "det fixar sig". Men...hur da? Visst, far jag jobb pa en gang, fine, da ar allt bara bra, men om det tar langre och langre tid och tillslut ar jag beredd att jobba pa McDonalds trots mina dubbelexamens och fyra ars erfarenhet i chefsposition.

 

Gaaa.

Jag maste paminna mig sjalv om varfor jag faktiskt aker harifran....